kunna
kunna
kunn`a verb kunde kunnat, pres. kan
ORDLED: kun-de
SUBST.: kunnande (till 1)
1 behärska utförandet av (det att) i kroppsligt el. intellektuellt avseende {→förmå 1, 2mäkta}: hon kan spela piano; hon kan rida alla hästar; han kan konversera bra på tyska; han kunde inte simma förrän han var tio
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
kunna.
http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/kunna