befall´a verb befallde befallt, pres. befaller ORDLED: be-fall-er SUBST.: befallande, befallning

befall´ande adj., ingen böjning ORDLED: be-fall-ande

imperium, stormakt med världsomspännande intressen där den maktägande eliten härskar både över det egna folket och över andra, underkuvade folk.

auktoritär, autoritär, innebärande eller grundad på envåldsmakt, diktatorisk.

imperium, i antikens Rom den högsta ämbetsmakten, inkluderande rätten att kommendera en armé (enbart civil maktbefogenhet kallades potestas).

imperativ, i filosofin ofta en imperativ sats, dvs. en sats som uttrycker en uppmaning, befallning, norm eller dylikt.

imperativ, modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc.

mandarin, västerländsk benämning på en ämbetsman i det gamla Kina.

imperativt mandat föreligger när en vald ledamot i en representativ församling (riksdag, kommunfullmäktige etc.) tvingas rösta i konkreta ärenden efter diktat från dem som valt honom/henne.

andebesvärjelse, befallande tilltal till andar för att få dem att vika (se exorcism) eller för att utnyttja deras tjänster (se magi).