chocka [ʃåk`a] verb ~de ~t ORDLED: chock-ar SUBST.: chockande

chock, inom psykologin tillstånd omedelbart efter ett psykiskt trauma (t.ex. en allvarlig olyckshändelse) med inslag av förvirring, apati och överkänslighet.

osmotisk chock, plötslig höjning av den osmotiska potentialen (sänkning av det osmotiska trycket) i det medium i vilket celler (t.ex. röda blodkroppar) eller cellorganeller (t.ex. kloroplaster) är uppslammade.

chock, inom medicinen detsamma som cirkulationssvikt.

chock, häftig stöt, inom fysiken detsamma som chockvåg.

chock, häftig stöt, anfall med blanka vapen, särskilt kavallerianfall med syfte att rida ned motståndaren genom tät gruppering och hög fart.

skunkar, Mephitinae, underfamilj mårddjur med 7–9 arter i Nya världen.

septisk chock, chocktillstånd hos patient med sepsis.

Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april 1697, svensk kung från 1660, son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora.

strimmig skunk, Mephitis mephitis, art i familjen mårddjur.