expedie´ra verb ~de ~t ORDLED: ex-pedi-er-ar SUBST.: expedierande, expediering; expedition

departement, del av Regeringskansliet med uppgift att bereda och expediera ärenden som avgörs av regeringen.

lagstiftning, det förfarande genom vilket en ny lag tillkommer eller en gammal lag ändras eller upphävs.

bulla, en av påven utfärdad ämbetsskrivelse av stor vikt, ofta ett privilegium, uppkallad efter den blybulla varmed den beseglades.

Kanslikollegium, centralt svenskt ämbetsverk som uppkom 1626 genom att det kungliga kansliet organiserades som ett kollegium med rikskanslern som chef, biträdd av ett par riksråd som kansliråd (s.k. rikskansliråd).

Kunglig Majestäts kansli, till och med 1974 sammanfattande benämning på Statsrådsberedningen, departementen, Justitiekanslern och Riksåklagaren; även den 1972 indragna Nedre justitierevisionen räknades dit.

minnesanteckning, enligt tryckfrihetsförordningen promemoria och annan uppteckning eller upptagning hos en myndighet som har kommit till endast för ärendes föredragning eller beredning.

kansli, ursprungligen benämning på ett rum där skrivelser mottogs och utfärdades, senare beteckning på det tjänstemannakollektiv som handhade dessa uppgifter.

kansler, ämbetsmannatitel, som i Sverige ingår i titlarna för justitiekanslern, universitetskanslern samt kanslern och vice kanslern vid Kungl. Maj:ts orden.

ombudsråd, benämning 1714–19 på cheferna för de fem statsexpeditionerna vid Kungl.