-
habitus, medicinsk term: kroppens byggnad, utseende eller allmänna beskaffenhet.
-
habituering, inlärningsfenomen som innebär att en regelbundet förekommande eller upprepad stimulering så småningom inte längre uppmärksammas.
-
habitualtillstånd (av medeltidslat.
habitualis, av latin
habitus ’tillstånd’, ’skick’), medicinsk term: vad som är det normala, det vanliga för en viss patient.
-
habitus, disposition eller beskaffenhet som gör att någon vanemässigt förhåller sig på ett visst sätt.
-
habitus, inom mineralogin en kristalls yttre form.
-
habituell (franska
habituel ’sedvanlig’, ’vanlig’), upprepad, vanemässig; vanlig, normal.
-
habitus, det helhetsintryck som en organism ger.
-
habituell aspekt, verbkategori som karakteriserar verbhandlingen som regelbundet återkommande, se
aspekt.
-
habitué subst. ~n äv. ~en, ~er
ORDLED: hab-itu-én
Svensk ordbok
-
ha´bitus subst., ingen böjning, n-genus
ORDLED: hab-it-us
Svensk ordbok