koncentration, inriktande och kvarhållande av uppmärksamheten på en bestämd typ av information eller på en viss aktivitet.

koncentrationsläger, interneringsläger för civilpersoner, ofta politiska fångar.

koncentration, substansmängdskoncentration, mängd av en komponent B (betecknad c _B eller [B]) i en lösning, uttryckt som mängden B per volymenhet av lösningen.

koncentrationskoefficient, korologiskt mått som används för att beskriva i vilken grad en rumsligt fördelad företeelse följer samma fördelningsmönster som en annan basal storhet inom ett givet geografiskt område.

koncentrationslägersyndrom, ofta förkortat KZ-syndrom efter motsvarande tyska benämning, kronisk psykisk störning hos till exempel överlevande från nazisternas koncentrations- och utrotningsläger.

koncentrationsprincipen, allmän processrättslig princip som innebär att huvudförhandlingen i ett mål ska vara så väl förberedd att den kan genomföras i ett sammanhang utan alltför långa avbrott.

koncentration [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: kon-centr-at-ion-en

förintelsen (engelska holocaust, hebreiska shoa), benämning på nazisternas folkmord på judar under andra världskriget 1939–45.

diffusion, spontan materialtransport eller utbredning av ett ämne, orsakad av slumpvisa förändringar i egenrörelserna hos ämnets atomer eller molekyler.

indikator, substans som används för att påvisa förekomsten av ett visst ämne.