testamente, en persons förordnande för dödsfalls skull om sin kvarlåtenskap.

Gamla Testamentet, första delen av den kristna kyrkans bibel, vars andra del kallas Nya Testamentet.

Nya Testamentet, andra delen av den kristna kyrkans bibel.

testamentsbevakning, tidigare en skyldighet för testamentstagare som ville göra sin rätt gällande att bevaka testamentet vid domstol inom sex månader efter det att han fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet.

tes`ta verb ~de ~t ORDLED: test-ar SUBST.: testande, testning; 1test

Koreakriget, väpnad konflikt om Korea 1950–53.

testator, testamentsgivare, dvs. den som upprättar testamente.

testakten, engelska test act, benämning på en lag som krävde uppslutning bakom den officiella protestantiska religionen för erhållande av statliga ämbetsposter, införd i Skottland 1567, i England 1673 och på Irland 1704.

testamentsexekutor är en person som enligt ett testamente tar hand om en död människas tillgångar och skulder innan det är klart vem som ska ärva vad.

testationsbehörighet, en persons behörighet att genom testamente själv förordna om sin kvarlåtenskap, bl.a. gäller att personen ska ha fyllt 18 år.