tonart, benämning på ett tonsläkte inom dur och moll-systemet eller ett modus (till exempel bland kyrkotonarterna) med angivande av dess bestämda plats i tonsystemet.

tonande ljud, språkljud som till skillnad från tonlösa uttalas med stämbandston, dvs. med vibrerande stämband.

tonalitet, kvalitet inom ett tonförråd som kännetecknas av att tonföljder och klanger ingår i ett system av inbördes funktionella relationer, med utgångspunkt i en centralton.

ton, ljud som uppstår ur regelbundna och snabba lufttrycksväxlingar (svängningar), vilka genereras av t.ex. en sträng, en luftpelare i en pipa eller ett membran.

to`na verb ~de ~t ORDLED: ton-ar SUBST.: tonande (till 1 och 3), toning (till 3)

erosion, nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris.

tonas, geologisk period, ca 1 000–850 miljoner år före nutid, som utgör äldre delen av den neoproterozoiska eran.

tonansats, den första delen av en ton, under vilken ljudstyrkan ökar.

tonaudiogram, en form av hörselkurva; se hörselprov.

tonalit, grå, magmatisk bergart bildad på stort djup i jordskorpan och som huvudsakligen består av mineralen kvarts och plagioklas samt biotit och amfiboler.