u`tbuktning subst. ~en ~ar ORDLED: ut--bukt-ning-en

lever, hepar, organ hos ryggradsdjur, inklusive människan, som bildas som en förgrenad utbuktning från mag–tarmkanalen och som har ett stort antal funktioner och en dominerande roll i kroppens ämnesomsättning.

blindtarm, cecum, caecum, hos många ryggradsdjur, inklusive människan, en blint slutande utbuktning från tarmen, olika utformad hos olika djurarter.

alveol, fin, halvklotformig utbuktning ytterst på lungans finaste luftrörsförgreningar.

delfiner, Delphinidae, familj tandvalar med 34 arter som förekommer i världens alla hav.

hypofys är ett litet men viktigt organ i hjärnan.

gälar, andningsorgan som utgör utbuktningar från kroppsytan, anpassade för andning i vatten.

baroreceptor, tryckreceptor, sinnescell som reagerar på vävnadstänjning orsakad av tryck.

bronk, bronchus, luftrör, en gren i luftrörsträdet som utgår från luftstrupen, trachea.

tjocktarm, intestinum crassum, del av tarmkanalen i bukhålan mellan tunntarmen och anus hos ryggradsdjur inklusive människa.