dissonans, motsats till konsonans, egenskap som tillkommer samklangen av två eller flera samtidigt ljudande sinustoner.

dissonansteori, teori framlagd av den amerikanska psykologen Leon Festinger för att förklara förändringar av attityder och handlingsmönster.

kognitiv dissonans, psykologisk term, se dissonansteori.

dissonans [-aŋ´s el. -an´s] subst. ~en ~er ORDLED: dis-son-ans-en

add, beteckning för tillagd s.k. ackordfrämmande ton i ackordsymbol, t.ex. Cmaj ⁷ add ⁻⁵.

kritisk bandbredd, kritiskt band, frekvensavstånd inom vilket hörselsinnet summerar förnimmelserna av samtidigt ljudande toner.

Festinger, Leon, 1919–89, amerikansk socialpsykolog, professor vid bl.a. Stanford University 1955–68 och New School for Social Research, New York, från 1968.

appoggiatura, musikterm: långt förslag, normalt på betonad taktdel; det innebär vanligen att tonen sätts in som en oförberedd dissonans i förhållande till det underliggande ackordet (s.k. fri förhållning) för att senare upplösas till en ackordsegen ton.

madrigal, musikform och versform som odlades dels under 1300-talet, dels under 1500- och tidigt 1600-tal.

intervall, tonhöjdsskillnaden mellan två samtidiga eller omedelbart på varandra följande toner.