dissonans, motsats till konsonans, egenskap som tillkommer samklangen av två eller flera samtidigt ljudande sinustoner.

dissonansteori, teori framlagd av den amerikanska psykologen Leon Festinger för att förklara förändringar av attityder och handlingsmönster.

kognitiv dissonans, psykologisk term, se dissonansteori.

dissonans [-aŋ´s el. -an´s] subst. ~en ~er ORDLED: dis-son-ans-en

Festinger, Leon, 1919–89, amerikansk socialpsykolog, professor vid bl.a. Stanford University 1955–68 och New School for Social Research, New York, från 1968.

Galilei, Vincenzo, född troligen sent 1520-tal, död 1591, italiensk musiker (lutenist), tonsättare, musikteoretiker och musikpedagog, verksam i Florens, Venedig och Pisa.

add, beteckning för tillagd s.k. ackordfrämmande ton i ackordsymbol, t.ex. Cmaj ⁷ add ⁻⁵.

kontrapunkt, kompositionsteknik vars resultat är en musikalisk struktur uppbyggd av två eller flera självständiga stämmor samt läran om denna teknik.

appoggiatura, musikterm: långt förslag, normalt på betonad taktdel; det innebär vanligen att tonen sätts in som en oförberedd dissonans i förhållande till det underliggande ackordet (s.k. fri förhållning) för att senare upplösas till en ackordsegen ton.

konsonans är när två eller flera toner klingar tillsammans på ett sätt som uppfattas som att det låter bra.