distinktion (latin distinctio ’särskiljande’), åtskillnad, utmärkelse.

distinktion [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: di-stinkt-ion-en

distinktionsprincipen, folkrättslig princip inom ramen för krigets lagar, som innebär att det i all krigföring ska göras åtskillnad mellan militära mål å ena sidan och civilbefolkningen och dess egendom å den andra sidan.

distinktionskorpral, förr den högsta underbefälsgraden i svenska armén utom vid artilleriet, där den motsvarades av förste konstapel.

Distinktionstecknet för tapperhet till sjöss, ofta felaktigt kallat Hoglandstecknet, tecken instiftat av hertig Carl (senare Karl XIII) 1789 för tapperhet i slaget vid Hogland.

slaveri, dels personlig ofrihet, dels ett system för hållande av slavar, med eller utan stöd i lagen.

kultur, odling, bildning.

folkrätt, juridisk term som betecknar en rättsordning mellan folken till skillnad från den inomstatliga rätten, som gäller för en stats medborgare.

Bourdieu, Pierre, 1930–2002, fransk sociolog och kulturantropolog.

antigen, för kroppen främmande ämne som framkallar en reaktion hos kroppen.