distinktion (latin distinctio ’särskiljande’), åtskillnad, utmärkelse.

distinktionsprincipen, folkrättslig princip inom ramen för krigets lagar, som innebär att det i all krigföring ska göras åtskillnad mellan militära mål å ena sidan och civilbefolkningen och dess egendom å den andra sidan.

distinktionskorpral, förr den högsta underbefälsgraden i svenska armén utom vid artilleriet, där den motsvarades av förste konstapel.

Distinktionstecknet för tapperhet till sjöss, ofta felaktigt kallat Hoglandstecknet, tecken instiftat av hertig Carl (senare Karl XIII) 1789 för tapperhet i slaget vid Hogland.

distinktion [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: di-stinkt-ion-en

folkrätt, juridisk term som betecknar en rättsordning mellan folken till skillnad från den inomstatliga rätten, som gäller för en stats medborgare.

slaveri, dels personlig ofrihet, dels ett system för hållande av slavar, med eller utan stöd i lagen.

kultur, odling, bildning.

Bourdieu, Pierre, 1930–2002, fransk sociolog och kulturantropolog.

Kant, Immanuel, född 22 april 1724, död 12 februari 1804, tysk filosof, professor i logik och metafysik i Königsberg från 1770.