fram`häva verb framhävde framhävt, pres. framhäver ORDLED: fram--häv-er SUBST.: framhävande, framhävning

gatukonst, materiella och immateriella osanktionerade uttryck i det offentliga rummet, ofta av utpräglad konstnärlig eller kreativ karaktär. 

existentialism, en modern livstolkning som uppstått i gränslandet mellan filosofi, diktning och religion.

ahimsa, ahiṃsā, den moraliska och rituella regeln att inte döda eller utöva våld mot andra levande varelser.

Krishna, hinduisk gudom.

Zeus, den antika grekiska religionens högste gud, son till titanerna Kronos och Rhea.

påve, högste ledare för romersk-katolska kyrkan; ursprungligen en hederstitel för höga kyrkliga ledare – ännu i dag bär patriarken av Alexandria titeln påve.

induktion, inom logik, matematik, vetenskapsteori m.fl. områden slutledning i vilken man sluter sig till ett generellt samband från ett antal enskilda fall.

katolsk, term använd om den kristna kyrkan för att framhäva dess allomfattande karaktär.

utvecklingspsykologi, gren av psykologin som studerar människans psykiska utveckling.