fynd, inom arkeologin detsamma som fornfynd.

fyndighet, förekomst av malm- eller industrimineral, byggnadssten, olja, gas, sand, grus eller andra naturligt förekommande jord- och bergarter.

hopat fynd, myntfynd som består av två eller flera mynt, funna vid undersökningar i bl.a. kyrkor, kloster och borgar.

fyndkombinationsmetoden, arkeologisk dateringsmetod som är ett specialfall av arkeologins allmänna metod att datera utifrån fyndsammanhangen.

fyndförseelse, uppsåtlig underlåtenhet att tillkännage hittegods eller annans sak som man av misstag eller av tillfällighet fått i sin besittning.

fynd subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en ORDLED: fynd-et

Spanien, stat i sydvästra Europa.

Per Geijer-fyndigheten, malmkropp strax norr om Kiruna med stora mängder sällsynta jordartsmetaller.

Kaş-fyndet, vraket av ett ca 16 m långt handelsskepp från bronsåldern, påträffat 1982 på 45 m djup utanför Ulu Burun nära staden Kaş i sydvästra Turkiet, sedan 1984 föremål för systematiska undersökningar.

neandertalmänniskan, Homo neanderthalensis, art i familjen hominider som levde för 400 000–30 000 år sedan i Frankrike, Belgien, Tyskland, Italien, södra Storbritannien, Spanien och norra delen av Mellanöstern.