humor, 1) som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter; 2) som genre: konstprodukter (i tal, skrift, bild och ton) vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende.

humoralpatologi, lära med ursprung i antiken enligt vilken kroppens och själens sjukdomar orsakas av störningar i jämvikten mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla.

humoral immunitet, den del av immunförsvaret som fungerar via reaktioner i kroppens vätskor, se immunitet.

humor (lat., ’vätska’), anatomisk term för vissa kroppsvätskor: humor aquosus, vätskan i ögonkamrarna; humor vitreus, vätskan i ögats glaskropp.

humoral, något som har med vätska att göra.

Hume, David, född 7 maj 1711 (nya stilen), död 25 augusti 1776, skotsk filosof som gjort viktiga insatser inom kunskapsteori, moralfilosofi, politisk filosofi och religionsfilosofi.

hu´mor subst. ~n ORDLED: hum-orn

Locke, John, född 29 augusti 1632, död 28 oktober 1704, engelsk filosof och politisk tänkare vars idéer fått avgörande betydelse både för empirismen i filosofin och liberalismen i politiken.

upplysningen, intellektuell strömning under 1700-talets senare hälft med centrum i Frankrike.

humoresk, litterärt sett en särskilt i germanska länder omhuldad kortare berättelse, präglad av godmodig humor utan satirens kritiska udd.