humor, 1) som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter; 2) som genre: konstprodukter (i tal, skrift, bild och ton) vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende.

humoralpatologi, lära med ursprung i antiken enligt vilken kroppens och själens sjukdomar orsakas av störningar i jämvikten mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla.

humoral immunitet, den del av immunförsvaret som fungerar via reaktioner i kroppens vätskor, se immunitet.

humor (lat., ’vätska’), anatomisk term för vissa kroppsvätskor: humor aquosus, vätskan i ögonkamrarna; humor vitreus, vätskan i ögats glaskropp.

humoral, något som har med vätska att göra.

hu´mor subst. ~n ORDLED: hum-orn

Hume, David, född 7 maj 1711 (nya stilen), död 25 augusti 1776, skotsk filosof som gjort viktiga insatser inom kunskapsteori, moralfilosofi, politisk filosofi och religionsfilosofi.

Locke, John, född 29 augusti 1632, död 28 oktober 1704, engelsk filosof och politisk tänkare vars idéer fått avgörande betydelse både för empirismen i filosofin och liberalismen i politiken.

upplysningen, intellektuell strömning under 1700-talets senare hälft med centrum i Frankrike.

humoresk, litterärt sett en särskilt i germanska länder omhuldad kortare berättelse, präglad av godmodig humor utan satirens kritiska udd.