klan`dra verb ~de ~t ORDLED: klandr-ar SUBST.: klandrande; klander

konkurs, det rättsliga förfarande som används för att ta i anspråk skuldsatt persons eller företags samtliga tillgångar för en proportionell fördelning mellan alla fordringsägare med beaktande av eventuella förmånsrätter.

kvälja dom, klandra en av domstol meddelad dom.

Johnson, Eyvind, född 29 juli 1900, död 25 augusti 1976, författare, ledamot av Svenska Akademien från 1957, Nobelpristagare i litteratur 1974.

Thorild, Thomas, född 18 april 1759, död 1 oktober 1808, författare.

repressalier, inom folkrätten legitima motåtgärder som en stat vidtar mot en annan som gjort sig skyldig till folkrättsbrott.

non olet (latin), det (pengar) luktar inte; efter en anekdot som berättar att kejsar Vespasianus, när han klandrades för en skatt på bekvämlighetsinrättningar, tog fram ett guldmynt och frågade om det luktade.

culpa innebär inom juridiken oaktsamhet, vårdslöshet och oförsiktighet.

Medieombudsmannen, egentligen Allmänhetens Medieombudsman, MO, branschanknuten ombudsmannainstitution med uppgift att behandla anmälningar om avvikelser från god publicistisk sed i tidningar, tidskrifter och etermedier.

juristeri, i klandrande mening strikt och formalistiskt tänke- och handlingssätt.