legitime´ra verb ~de ~t ORDLED: leg-it-im-er-ar SUBST.: legitimerande, legitimering; legitimation

legitime´ra sig verb legitimerade legitimerat ORDLED: leg-it-im-er-ar SUBST.: legitimerande, legitimering; legitimation

postkolonialism, heterogent forskningsfält som utifrån studier av litteratur, konst, historia, samhällsvetenskap och humaniora problematiserar den västerländska kunskapstraditionen och dess förankring i globala relationer av dominans och underordning.

buddha, en hedersbeteckning (titel) inom buddhismen för individer som anses ha nått fullständig upplysning.

Luther, Martin, född 10 november 1483, död 18 februari 1546, tysk reformator, en av Europas mest betydande teologer.

Berlinkonferensen, Kongokonferensen, Västafrikakonferensen, konferens som hölls i Berlin 1884–85 på inbjudan av den tyske rikskanslern Otto von Bismarck i syfte att nå överenskommelser om handel och territoriella anspråk i Afrika.

auktoritet, social relation där en person (grupp, institution) har inflytande över en annan person (grupp, institution) och där inflytandet uppfattas som rättmätigt eller legitimt av den senare.

institution, inom samhällsvetenskapen benämning på de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster.

Hatschepsut, Hatshepsut, egyptisk farao 1490–1468 f.Kr., dotter till Thutmosis  I, gemål till Thutmosis II, svärmor och styvmor till Thutmosis III.

parti, politiskt parti, sammanslutning eller grupp av väljare som uppträder i val under särskild beteckning.