ocklusion, inom odontologin kontakt mellan över- och underkäkständerna under sammanbitning.

ocklusion, i kemin inneslutning av gas, lösning eller främmande fast ämne i en kristall eller fällning.

ocklusion, inom meteorologin slutstadiet i utvecklingen av ett lågtryck i gränszonen mellan olika luftmassor, då den kalla luften på baksidan av lågtrycket hinner ifatt den kalla luften på framsidan.

ocklusion [-ʃo´n] subst. ~en ~er ORDLED: oc-klus-ion-en

ocklusionsanomali, inom odontologin term för felbitning, felaktigt bett, beroende på att över- och underkäkständerna inte passar ihop på rätt sätt vid sammanbitning.

ocklusionsförband, tättsittande förband på ett öga.

ocklusionsförband, tättslutande hudförband som stänger in hudens fuktighet.

artikulation, talorganens positioner och rörelser när man formar ljud till betydelsebärande enheter (morfem).

ob-, prefix som betyder ’mot-’, ’till-’, ’framför-’ eller ’förbi-’.

infraocklusion (nylat. infraocclusio, av infra- och ocklusion), inom odontologin förhållandet att en eller flera tänder inte kommit upp i rätt läge i nivå med de övriga tänderna i käken.