rättslig handlingsförmåga, rättshabilitet, rättshandlingsförmåga, den förmåga som en person kan ha att med rättsligt bindande verkan själv ombesörja sina rättsliga angelägenheter, t.ex. att sluta avtal och därmed skaffa sig rättigheter och skyldigheter.

rättsligt fel, juridisk term för det fall att en vara i strid mot avtalets bestämmelser innehåller s.k. sakrättsliga begränsningar genom att annan gör gällande äganderätt eller panträtt eller annan liknande rätt i varan.

rätt`slig adj. ~t ORDLED: rätts-lig

samiska, tidigare lapska, finsk-ugriskt språk som har sitt kärnområde i norra Skandinavien, i norra Finland och på Kolahalvön.

globala målen för hållbar utveckling, hållbara utvecklingsmål, engelska Sustainable Development Goals (SDG), 17 mål som FN antagit för att skapa en långsiktigt global hållbar utveckling.

Socialstyrelsens rättsliga råd, egentligen Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor, organ inom Socialstyrelsen som avgör rättsmedicinska ärenden, ärenden om fastställelse av könstillhörighet eller tillstånd till ingrepp i könsorganen samt ärenden om tillstånd till kastrering, sterilisering, ingående av äktenskap, abort och insemination.

norm, det ”normala” eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp; konvention, praxis.

geografi betecknar dels ett allmänt kunskapsområde, dels en vetenskaplig disciplin.

rättsstat, begrepp som utbildades i den tyska rättsvetenskapen under 1800-talets senare hälft och som fått stor betydelse som västerländskt samhälleligt ideal.

urkund, benämning inom juridiken på en skriftlig handling som upprättats för att tjäna som bevis om omständigheter av rättslig betydelse.