-
sinka
sinka, zinka, historiskt blåsinstrument med konisk borrning, grytmunstycke och vanligen sju grepphål, oftast av trä, klätt med svart läder. -
sinka
1sink`a verb ~de ~t ORDLED: sink-ar SUBST.: sinkande, sinkning (till 1)Svensk ordbok -
sinka
2sink`a subst. ~n sinkor ORDLED: sink-anSvensk ordbok -
sinkadus
sinkadus, femma plus tvåa vid kast med två tärningar; i utvidgad betydelse slump; bildligt örfil. -
zink
zink, metalliskt grundämne hörande till zinkgruppen i periodiska systemets grupp 12, kemiskt tecken Zn.
-
sinkadus
sinkadu´s subst. ~en ~er ORDLED: sinka--dus-enSvensk ordbok -
sinkabirum
sinkabi`rum subst., ingen böjning, neutr. ORDLED: sinkabir-umSvensk ordbok -
zinkblände
zinkblände, sfalerit, sphalerit, honungsgult till svart mineral med sammansättningen (Zn,Fe)S. Zinkblände är ett av de vanligaste sulfidmineralen samt det viktigaste mineralet för framställning av zink. -
instrumentation
instrumentation, orkestrering, konsten att fördela stämmor eller enstaka ljud på olika musikinstrument eller andra ljudkällor i en ensemble.
-
basun
basun, dragbasun, ofta trombon, bleckblåsinstrument med cylindriskt tonrör och en rörlig dragbygel.