skrift, ett konventionellt system för kommunikation genom på föremål gjorda tecken, så utformat att texter i princip entydigt kan överföras till tal.

fonetisk skrift, ljudskrift, skrift avsedd att ange uttalet mer exakt än vad vanlig stavning gör.

skriftspråk, språkliga former eller språklig stil som anpassats och normerats för att användas i skrift.

helig skrift, klassificerande benämning på böcker som inom en religion har högsta auktoritet, särskilt Bibeln, Tanakh och Koranen.

gotisk skrift, benämning på den skrift som skrevs i hela det latinska europeiska kulturområdet under medeltiden ungefär från mitten av 1100-talet och framåt.

skriftlärda, hebreiska soferim, privata eller officiella skrivare av dokument, annaler etc. i det gamla Israel; från efterexilisk tid benämning på dem som genom utbildning och handpåläggning erhållit myndighet att ge besked i skrifttolkningsfrågor, ofta omtalade i evangelierna.

tal och skrift, de mänskliga språkens främsta manifestationsformer.

demotisk skrift, en kursiv form av egyptiska hieroglyfer, använd ca 650 f.Kr. – ca 450 e.Kr.

Skriften, Skrifterna, den heliga skrift, olika uttryck för Bibeln.

logosyllabisk skrift (av grekiska logos ’ord’, ’tal’ och syllabikos ’stavelsevis’, ’som hör till stavelse’, av syllabē ’stavelse’), skriftsystem som innehåller både logogram (ordtecken) och syllabogram (stavelsetecken).