psykisk störning, tillstånd av psykisk ohälsa som drabbar personligheten, känslolivet och kognitionen (hjärnans förmåga att tänka och korrekt tolka sinnesintryck) och som orsakar lidande och funktionsnedsättning.

störning, dysfunktion, inom medicin och psykologi term för avvikelse från det normala i någon kroppslig eller psykisk process.

störning, ett ofta oönskat inslag i en elektrisk signal.

störning, term inom celest mekanik.

stö`rning subst. ~en ~ar ORDLED: stör-ning-en

affektiva störningar, engelska mood disorders, psykiska störningar som domineras av ändrad grundstämning, dvs. av en ändring i det dominerande stämningsläget vilken består under en längre tid.

elektrostatisk störning, fenomen som uppstår vid (gnist)urladdning och kan störa, eller rent av ödelägga, känslig elektronisk utrustning.

atmosfärisk störning, brus, uppstår vid speciella förhållanden i atmosfärens olika skikt i samband med kraftig aktivitet på solens yta.

störningsräkning, engelska perturbation theory, metod att lösa ett matematiskt fysikaliskt problem genom att utgå från ett närbesläktat problem vars lösning man känner och behandla skillnaden som en störning.

störningsteori, inom celest mekanik en teori för planeters, månars, satelliters och asteroiders rörelser.