testamente, en persons förordnande för dödsfalls skull om sin kvarlåtenskap.

Gamla Testamentet, första delen av den kristna kyrkans bibel, vars andra del kallas Nya Testamentet.

testakten, engelska test act, benämning på en lag som krävde uppslutning bakom den officiella protestantiska religionen för erhållande av statliga ämbetsposter, införd i Skottland 1567, i England 1673 och på Irland 1704.

testamentsexekutor, den som i testamente blivit utsedd att i stället för arvingar och universella testamentstagare förvalta testators dödsbo.

Nya Testamentet är andra delen av Bibeln, som är kristendomens heliga text. 

testator, testamentsgivare, dvs. den som upprättar testamente.

testamentsbevakning, tidigare en skyldighet för testamentstagare som ville göra sin rätt gällande att bevaka testamentet vid domstol inom sex månader efter det att han fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet.

testationsbehörighet, en persons behörighet att genom testamente själv förordna om sin kvarlåtenskap, bl.a. gäller att personen ska ha fyllt 18 år.

tes`ta verb ~de ~t ORDLED: test-ar SUBST.: testande, testning; 1test

test, inom psykologi i första hand prov konstruerade för att mäta prestationer (t.ex. begåvningstest); även, mer allmänt, instrument som syftar till att mäta psykiska funktioner, processer och egenskaper (t.ex. attitydtest, intressetest, minnestest, personlighetstest; se även projektiv testmetod).