ting,  inom juridiken äldre benämning på ett möte där alla fria män avhandlade gemensamma angelägenheter, men numera den benämning rättegångsbalken använder på tingsrätts sammanträde för huvudförhandling.

tingsrätt, allmän underrätt och första instans inom det allmänna domstolsväsendet.

ting, allmänt ord för välavgränsat objekt, såväl av konkret som av abstrakt slag.

tingsfrid, i äldre lagstiftning även benämnd rättegångsfrid, den frid och rättstrygghet som man i äldre tid försökte tillförsäkra såväl själva tingsmenigheten som dem som färdades till och från ett ting.

tingsnotarie, titel på en juridiskt utbildad befattningshavare vid tingsrätt som, vanligen direkt efter jurist- eller juris kandidatexamen, i utbildningssyfte tjänstgör upp till två år för att meritera sig för en karriär inom olika juristyrken.

tinget i sig, centralt uttryck i Kants filosofi. Enligt Kant måste man noga skilja mellan tinget i sig (tyska das Ding an sich) och tinget sådant det ter sig för oss, eller mellan noumenon och phaenomenon.

tingslag, före 1971 en häradsrätts rättskipningsområde.

ting subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en ORDLED: ting-et

realism, i allmän betydelse verklighetssinne, medvetenhet om det faktiskt föreliggande, om det som har realitet.

tingsställe, den ort där tingsrätt håller sammanträde för huvudförhandling.