Jupiter, symbol ♃, solsystemets största planet, den femte i ordning inifrån och den innersta av jätteplaneterna. Jupiter lyser med gulvitt sken och är tidvis ett

(25 av 175 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Uppbyggnad och utveckling

Jupiters ekvatorsradie är drygt 11 gånger jordens. Massan är en tusendel av solens, eller 318 gånger jordens massa. Jupiters densitet är dock endast 23 % av jordens,

(27 av 180 ord)

Atmosfär och magnetosfär

Endast de yttersta skikten av Jupiters atmosfär kan observeras. Planetens synliga yta är molnlager, som hindrar genomsikt. Temperaturen i de synliga skikten går från −170 °C till cirka 0 °C. Bland påvisade gaser vid sidan av väte och helium märks metan, etan, acetylen, ammoniak, vattenånga och svavelväte. Den kemiska miljön är reducerande. De olika gaserna kondenseras till molnpartiklar på olika höjd beroende på koncentration och flyktighet. Bland de

(68 av 474 ord)

Ringar och satellitsystem

Jupiters ringar sågs först med Voyagersonderna. Huvudringen är 7 000 km bred och högst 30 km djup och ligger 50 000 km ovanför Jupiters ekvator. Den är mycket tunn, och ljuset sprids av mycket små partiklar. Innanför utbreder sig en ännu tunnare halo. Utanför finns florringen, som är extremt tunn och gradvis förloras ur sikte mellan månarna Amaltheas och Ios banor.

Jupiters permanenta månar kan indelas i fyra grupper. Innerst, med början vid huvudringen, finns en grupp

(77 av 532 ord)

Medverkande

  • Björn Davidsson
  • Hans Helander
  • Hans Rickman

Litteraturanvisning

J. Kelly Beatty, Carolyn Collins Petersen & Andrew Chaikin (utgivare), The New Solar System (4:e upplagan 1999);
Patricia Daniels & Robert Burnham, The New Solar System (2009).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Jupiter. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/jupiter