Historia
Till omkring 800
Nordiska språk tillhör grenen germanska språk av den indoeuropeiska språkfamiljen. De nordiska språken har ett gemensamt ursprung, urnordiska, som anses ha talats med bara mindre dialektskillnader över stora delar av Skandinavien fram till vikingatiden (omkring 800 e.Kr.). Urnordiskan anses ha skilt ut sig från andra germanska språk under
(48 av 341 ord)Omkring 800–1100
Omljud och brytning verkade med olika omfattning i olika delar av språkområdet: omljuden starkare i väster, brytningen starkare i öster. Skillnaderna i omljudens utbredning är en av de viktigaste faktorerna bakom den olikhet som uppstod gradvis strax före och under vikingatiden mellan ett östnordiskt språk (i Danmark och Sverige) och
(50 av 353 ord)Omkring 1100–1500
Under nordisk medeltid uppstod de första stora skillnaderna mellan danska och svenska inom det östnordiska språkområdet (forndanska, fornsvenska). Med början på 1100-talet försvagades de danska ändelsevokalerna så att -a, -o och -e sammanföll i -e. Samtidigt försvagades också tonlösa klusiler (p, t, k) inne i och i slutet av ord till tonande och i stor utsträckning också till frikativor: mot svenskt gapa, bita, kaka svarar danskt gabe, bide, kage. Danskan förlorade också skillnaden mellan
(74 av 525 ord)Från omkring 1500
Under 1500-talet översattes hela Bibeln till danska, svenska och isländska i samband med reformationen. Ingen annan enskild händelse har betytt så mycket för skriftspråkets stabilisering i Danmark och Sverige. På Island hade bibelöversättningen stor betydelse för att det isländska skriftspråket alls överlevde under dansktiden.
Först genom den politiska unionens upplösning och de två olika bibelöversättningarna avgjordes det slutgiltigt att Danmark och Sverige fick var sin skriftspråksnorm. Under slutet av 1600-talet anses talade riksspråk ha uppstått i de båda länderna; dittills
(80 av 659 ord)