begravning, i vidaste bemärkelse sättet att varaktigt omhänderta en avliden samt de därmed förknippade riterna. Begravningsformerna uppvisar stor kulturell variation. Bland annat förekommer jordbegravning, placering i gravkammare, vatten- och skeppsbegravning, likbränning (kremering) samt utläggande av liket; ibland används kombinationer av dessa

(41 av 286 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Judendom, kristendom och islam

Hos judar, kristna och muslimer har begravningsskicket gemensamma drag som härrör från äldre orientaliska kulturer. Hos alla betraktas begravningen som en social plikt; att någon måste ligga obegraven bör till varje pris undvikas. Tron på en kroppens uppståndelse förenar kristna och muslimer och är inte främmande för judendomen. Alla föredrar därför av ålder jordbegravning framför kremering – som blivit västerländsk sed först under det senaste

(65 av 464 ord)

Svenska begravningsseder

I Sverige har begravningar utförts i enlighet med bestämda mönster, bakom vilka man finner religiösa, rättsliga och hygieniska motiv. Dessa mönster kommer till uttryck i lagtexter och ordningsstadgor, ritualer och traditioner.

(31 av 216 ord)

Dödsförberedelse

I det äldre, religiöst genomsyrade samhället var människolivet en daglig förberedelse för döden, något som återspeglas såväl i psalmer som i bönböcker. I livets slutskede intensifierades dödsförberedelsen, och i

(29 av 202 ord)

Klockringning

Det yttre tecknet på att en sockenbo låg i ”själatåget” utgjorde själaringningen med kyrkklockan i avsikt att påkalla förböner för den döende. Senare blev denna ringning ett tecken på själva dödsfallet. Man ringde för alla – utom

(37 av 258 ord)

Dödsannonser

Meddelande om dödsfall började införas i tidningarna i städerna i början av 1800-talet. Senare tillfogades tidpunkt och plats för begravningen. Dödsannonserna innehåller uppgifter om vederbörandes födelse-

(26 av 181 ord)

Sorgdräkt och kondoleans

Dödsfallet markeras av anförvanterna genom sorgdräkten, som ursprungligen var av enkelt material (i Dalafolkdräkterna alltjämt med gula dräktplagg). Med det spanska modet på 1500-talet och

(25 av 173 ord)

Begravningsakten

Den medeltida likvigningen ersattes efter reformationen av s.k. utläsning. Eftersom begravningen vanligen ägde rum på söndagen och kunde medföra försening av högmässan förbjöd kyrkolagen prästerna att fara till gårdarna och sjunga ut lik och hålla utfärdspredikningar. Denna uppgift övertogs därför av lekmän. Vid utfärdsceremonin dracks en minnesskål för den döde, en sed som ännu inte är helt avlagd i Västsverige. När döden inträffar på en sjukvårdsinrättning transporteras den döde numera genom begravningsentreprenörens försorg direkt till ett bårhus, där de närmaste

(80 av 658 ord)

Minnesdagar

Under senmedeltiden blev det vanligt att instifta särskilda själamässor, vilka årligen

(11 av 69 ord)

Medverkande

  • Jan Ovesen
  • Nils-Arvid Bringéus
  • Per Beskow
  • Åke Andrén

Litteraturanvisning

Vår hållning till döden, Skytteanska samfundets symposieserie ( 1983);
P. Ariès, Döden: Föreställningar och seder i västerlandet från medeltiden till våra dagar ( svensk översättning 1978);
M. Bloch & J. Parry (utgivare), Death and the Regeneration of Life ( 1982);
N.-A. Bringéus, Klockringningsseden i Sverige ( 1958);
N.-A. Bringéus, ”Prestaver”, Rig 1959;
N.-A. Bringéus, Livets högtider ( 1987);
N.-A. Bringéus, ”Att sörja i svart vid kungliga dödsfall”, Rig 1994;
S. Cederroth m.fl. ( utgivare), On the Meaning of Death: Essays on Mortuary Rituals and Eschatological Beliefs ( 1988);
M.A. Engstedt (utgivare), Begravningsseder i förändring ( 2005);
C. Fehrman, Diktaren och döden: Dödsbild och förgängelsetanke i litteraturen från antiken till 1700-talet ( 1952);
Berndt Gustafsson, Kyrkoliv och samhällsklass i Sverige omkring 1880 ( 1950);
Anders Gustavsson, ”Minnesdrickning vid begravning”, Vetenskapssocieteten i Lund Årsbok 1973;
Louise Hagberg, När döden gästar ( 1937);
R. Huntington & P. Metcalf, Celebrations of Death: The Anthropology of Mortuary Ritual ( 1979);
H. Pleijel, Gamla utfärdstal från svenska bygder ( 1956);
H. Pleijel, Jordfästning i stillhet: Från samhällsstraff till privatceremoni ( 1983);
M. Rehnberg, Ljusen på gravarna och andra ljusseder ( 1965);
K. Söderpalm (utgivare), Dödens riter ( 1994);
U. Wolf-Knuts, ”Liktvättning – ett kvinnoarbete”, Budkaveln 1983.
Källangivelse
Nationalencyklopedin, begravning. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/begravning