esperanto, ett konstgjort språk, avsett att tjäna som allas andraspråk vid

(11 av 56 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Struktur

Med sina fem vokaler i e a o u [i e a o u] uppvisar esperanto samma enkla vokalsystem som återfinns i många vitt skilda språk, såsom spanska, grekiska och swahili. Det förekommer sex diftonger: ej [ei] aj [ai] oj [oi] uj [ui] samt aŭ [au] och eŭ [eu]. Konsonanterna är också sådana som finns i många språk. De är 22 till antalet, och systemet är därmed av genomsnittlig storlek. Se tabell.

Ordbetoningen ligger

(74 av 677 ord)

Historia, spridning

Zamenhofs första skrift omfattade bara 40 sidor i litet format. Den publicerades 1887 på ryska, polska, tyska och franska och i översättning till engelska och hebreiska 1889. Den explicita beskrivningen av språket var skissartad och omfattade bara sex sidor, men skriften innehöll texter i vilka morfemgränserna var markerade, och texterna tjänade som modell för både satsbildning och ordbildning. Esperanto fick tidigt ett betydande antal anhängare i Ryssland, och i Centraleuropa kom många som tidigare hade ägnat sig åt ett annat

(80 av 646 ord)

Kritik

Mer eller mindre övertygande kritik mot vissa grammatiska detaljer, mot valet av vissa morfem och mot specialtecknen i alfabetet framfördes redan i

(22 av 157 ord)

Esperantolitteratur

Zamenhof översatte själv ett antal dramer, Gamla Testamentet och en samling ordspråk, vilket gav språket sken av att ha haft en folklig tradition. Tidigt bidrog också ett flertal andra översättare till att utveckla språkbruket. Esperantons stilistik

(36 av 256 ord)

Medverkande

  • Hartmut Traunmüller

Litteraturanvisning

D. Blanke, Internationale Plansprachen (1985);
L. Forsman m.fl., EPoGo – Esperanto por gimnazianoj (lärobok för gymnasieelever, 2005);
M. Hagler, The Esperanto Language as Literary Medium (1971);
A. Large, The Artificial Language Movement (1985);
C. Lörnemark & L. Nordenstorm, Doktor Zamenhof och det internationella språket (2005);
C. Piron, Esperanto: Language, Literature and Community (engelska version 1993);
K. Schubert (utgivare), Interlinguistics: Aspects of the Science of Planned Languages (1989);
E. Vilborg, Ordbok svenska–esperanto (1992) (http://www.algonet.se/~eldona/ordbok/);
J.C. Wells, Jen nia mondo (lärobok, svenska version 1982);
På esperanto
M. Duc-Goninaz (utgivare), Nova plena ilustrita vortaro (standardordbok, 2002, 2005);
K. Kalocsay & G. Waringhien, Plena analiza gramatiko de Esperanto (4:e upplagan 1980);
A. Korzhenkov, Homarano (2009);
I. Lapenna m.fl., Esperanto en perspektivo (1974);
U. Lins, La danĝera lingvo (1988);
B. Wennergren, Plena Manlibro de Espernata Gramatiko (2005) (http://www.bertilow.com/pmeg/).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, esperanto. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/esperanto