Moderata samlingspartiet

I början av 1900-talet dominerade rösträttsfrågan och försvarsfrågan, medan de ekonomiska frågorna ännu spelade en jämförelsevis undanskymd roll. Den konservativa politiken formades i ett växelspel mellan tre dominerande intressegrupperingar: jordbrukarna, ämbetsmännen och näringslivet.

Allmänna valmansförbundet

Regeringsprogrammet från 1928 (Arvid Lindman) flyttade fram de liberala positionerna i den ekonomiska politiken. Högern hade samma år i det så kallade kosackvalet framträtt som den främsta försvararen av marknadshushållningen mot de socialdemokratiska attackerna.

I slutet av 1940-talet gjorde de yngre, anförda av Jarl Hjalmarson, ett förnyat försök att få socialpolitiken högst på dagordningen, dock utan resultat. Under Hjalmarsons ordförandeskap (1950–61) fick i stället skattefrågorna en mer central roll än tidigare. Genom krav på lägre skatter och ägardemokrati skulle medelklassen förmås att stödja partiet. Andra centrala

Genom en effektiv opinionsbildning, med målet att vara den ledande opponenten mot socialdemokratin och den tydligaste förespråkaren för det borgerliga alternativet, ryckte Moderaterna åt sig initiativet på den

Inför valet 1991 slöt Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna en politisk allians, ”Ny start för Sverige”. Efter den

I valet 2002 gick partiet kraftigt tillbaka och tappade 7,6 procentenheter. Valnederlaget ledde till att en kraftig intern kritik riktades mot den sittande partiledningen. År 2003 efterträdde Fredrik Reinfeldt Lundgren som partiordförande. Under Reinfeldt omprövade partiet sin politik och under etiketten ”nya moderaterna” närmade man sig den politiska mittfåran.

Inför valet 2006

Partiledarbytet ledde dock inte till någon ny stor valframgång. I stället backade Moderaterna till 19,8 procent av rösterna, partiets näst sämsta resultat sedan 1976. Allianspartierna fick tillsammans ett mandat mindre än de

• Författare:
• Anders Hansson