nordiska språk, språk som huvudsakligen talas i Norden och som är sinsemellan nära besläktade: danska, färöiska, isländska, norska och svenska. Språk som finska och samiska räknas inte som nordiska språk eftersom de är obesläktade

(34 av 240 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Historia

(1 av 1 ord)

Till omkring 800

Nordiska språk tillhör grenen germanska språk av den indoeuropeiska språkfamiljen. De nordiska språken har ett gemensamt ursprung, urnordiska, som anses ha talats med bara mindre dialektskillnader över stora delar av Skandinavien fram till vikingatiden (omkring 800 e.Kr.). Urnordiskan anses ha skilt ut sig från andra germanska språk

(47 av 333 ord)

Omkring 800–1100

Omljud och brytning verkade med olika omfattning i olika delar av språkområdet: omljuden starkare i väster, brytningen starkare i öster. Skillnaderna i omljudens utbredning är en av de viktigaste faktorerna bakom den olikhet som uppstod gradvis strax före och under vikingatiden mellan ett östnordiskt språk (i Danmark och Sverige)

(49 av 350 ord)

Omkring 1100–1500

Under nordisk medeltid uppstod de första stora skillnaderna mellan danska och svenska inom det östnordiska språkområdet (forndanska, forn­svenska). Med början på 1100-talet försvagades de danska ändelsevokalerna så att -a, -o och -e sammanföll i -e. Samtidigt försvagades också tonlösa klusiler (p, t, k) inne i och i slutet av ord till tonande och i stor utsträckning också till frikativor: mot svenskt gapa, bita, kaka svarar danskt gabe, bide, kage. Danskan förlorade också skillnaden

(73 av 520 ord)

Från omkring 1500

Under 1500-talet översattes hela Bibeln till danska, svenska och isländska i samband med reformationen. Ingen annan enskild händelse har betytt så mycket för skriftspråkets stabilisering i Danmark och Sverige. På Island hade bibelöversättningen stor betydelse för att det isländska skriftspråket alls överlevde under dansktiden.

Först genom den politiska unionens upplösning och de två olika bibelöversättningarna avgjordes det slutgiltigt att Danmark och Sverige fick var sin skriftspråksnorm. Under slutet av 1600-talet anses talade riksspråk ha uppstått i de båda länderna; dittills

(80 av 656 ord)

Studiet av nordiska språk

Beskrivningar av enskilda nordiska språk har gjorts åtminstone sedan 1600-talet, en tid då inte minst

(15 av 101 ord)

Medverkande

  • Staffan Hellberg

Litteraturanvisning

O. Bandle m.fl. (utgivare), The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages 1–2 ( 2002–05);
G. Bergman, Kortfattad svensk språkhistoria ( nytryck 2003);
A. Karker, B. Lindgren & S. Løland (utgivare), Nordens språk ( 1997);
R. Palm, Vikingarnas språk: 750–1100 ( 2004);
L.S. Vikør, The Nordic Languages: Their Status and Interrelations ( 4 uppl., 2009);
E. Wessén, De nordiska språken ( nytryck 1992).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, nordiska språk. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nordiska-språk