ormar, Serpeʹntes (tidigare Ophiʹdia), underordning i kräldjursordningen fjällreptiler. Den omfattar ca 2 400 nu levande arter, har i stort sett världsvid utbredning och saknas bara i de kallaste regionerna och på vissa öar, bl.a. Irland och Nya Zeeland. De har långsmal, extremitetslös kropp; dock har en del

(46 av 327 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Fortplantning

Könsmognaden är inte kopplad till en viss ålder utan uppnås vid en viss storlek,

(14 av 93 ord)

Ekologiska anpassningar

Trots den begränsning som avsaknad av extremiteter kan tyckas medföra har ormarna lyckats anpassa sig till de flesta miljöer. En del, t.ex. maskormar, uppehåller sig till stor del under jord. De har kompakt, skovelliknande huvud, med vars hjälp de kan gräva gångar i marken, och deras ögon är tillbakabildade. Trädlevande ormar har i regel gripsvans, som lindas kring grenar och ger stöd när de klättrar. En del arter kan rent av ta

(72 av 514 ord)

Ormar och människan

(Se även Kulturhistoria och folklore nedan.) Ormbett är ovanliga i vår del av världen. Bett och dödsfall är vanligare i

(20 av 140 ord)

Utvecklingshistoria

Ormarnas utvecklingshistoria sträcker sig åtminstone tillbaka till kritperioden då de utvecklades

(11 av 68 ord)

Kulturhistoria och folklore

Ingen djurgrupp har spelat en större eller mer universell roll i religion, mytologi och folklore än ormarna. Deras avvikande utseende, deras ”underjordiska” levnadssätt och deras giftighet har fängslat folkfantasin. Ormkult, ofiolatri, möter i de flesta kulturer men har varit särskilt framträdande i Afrika (bl.a. i det forntida Egypten, där flera gudar kunde

(52 av 368 ord)

Medverkande

  • Didrik Claesson
  • Jan-Öjvind Swahn
  • Per Ahlberg

Litteraturanvisning

J. Coborn, The Atlas of Snakes of the World ( 1991);
P. Forbes (utgivare), Jordens djur 11 ( svensk översättning 1986);
B. Hanström (utgivare), Djurens värld 7 ( 2:a upplagan 1962);
C. Mattison, The Encyclopedia of Snakes ( 1995);
J. Stidworthy, Ormar från hela världen ( svensk översättning 1972).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, ormar. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ormar