semiʹtiska språk, språkgrupp med ursprung i Mellanöstern, en gren av den afroasiatiska språkfamiljen. Semitiska språk talas i dag av 200 milj. människor. Det

(23 av 161 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Indelning

Någon klassificering av de semitiska språken baserad på en konsekvent jämförelse mellan ljudsystem, formlära, syntax och ordförråd har aldrig gjorts. Problemet kompliceras också av det väldiga tidsperspektivet; den semitiska språkgruppen är den som har den

(35 av 244 ord)

Karakteristika

Traditionellt har man anfört följande drag som gemensamma karakteristika för de semitiska språken: 1) konsonantsystemet innehåller faryngaliserade och laryngala ljud; 2) konsonantdistinktionerna är många (upp till 29), medan vokalernas antal är litet (iau); 3) orden är uppbyggda på rötter bestående av tre konsonanter, medan vokalerna fungerar som ordbildningselement och grammatiska markörer; 4) syntaxen är parataktisk, dvs. man föredrar att samordna satser med och e.d. i stället

(66 av 497 ord)

Historia

De semitiska språkens geografiska ursprung är omdebatterat. En länge omhuldad hypotes har varit att de hör hemma på Arabiska halvön, varifrån de spritts norrut genom fyra stora folkvandringar, av vilka den senaste var den islamiska expansionen

(36 av 254 ord)

Medverkande

  • Jan Retsö

Litteraturanvisning

S. Moscati m.fl., An Introduction to the Comparative Grammar of the Semitic Languages (1964).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, semitiska språk. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/semitiska-språk