Alf Kjellén inriktade sig från början på svenskt 1800-tal. Avhandlingen om Emilie Flygare-Carlén (1932) följdes av den breda undersökningen Sociala idéer och motiv hos svenska författare under 1830- och 1840-talen (1–2, 1937–50). Senare vidgade han avsevärt sina gränser, till exempel med symbolstudien Diktaren och havet (1957), med en monografi