Drama och teater
Medeltiden
I absidernas ljusdunkel i de romanska klosterkyrkorna föddes det franska dramat, vars språk till en början var latin. Förutsättningarna fanns i liturgins växelsånger vid de stora kristna högtiderna påsk och jul. Under 900-talet infördes s.k. troper som en dramatisk kommentar till mässan. De kom snart
(45 av 321 ord)Renässansen
Med humanisternas fördjupade studium av antika texter i början av 1500-talet började skillnaden bli tydlig mellan det senmedeltida franska
(19 av 134 ord)Franskklassicismen
1600-talet innebar ett gyllene århundrade för fransk dramatik. Blomstringen ägde rum främst i Paris och sammanföll med förra hälften av Ludvig XIV:s regeringsperiod, som redan i det yttre präglades av en påtaglig teatralitet i det stränga hovceremonielet. Ett rikare parisiskt teaterliv hade dock etablerats redan omkring 1630.
Före denna tidpunkt hade publiken varit nästan uteslutande manlig,
(56 av 403 ord)Upplysning och romantik
En viss förnyelse genomgick det franskklassiska dramat under förra hälften av 1700-talet då Voltaire började skriva för scenen. Från debuten 1718 med en Oidipustragedi till sin död 1778, då han just bevittnat uppförandet av sitt sista sorgespel ”Irène”, skrev han tjugo skådespel. Voltaires styrka låg i hans vilja att göra scenen till ett forum för moralfilosofisk idédebatt, inte minst kring teman som
(62 av 442 ord)Borgerlig realism
Det rika teaterutbudet i Paris ledde under 1800-talets förra hälft till en efterfrågan på en ny repertoar. Unga dramatiker
(19 av 129 ord)Naturalism och symbolism
En målmedveten strömning som den franska naturalismen i slutet av 1800-talet önskade självfallet reformera denna problemdramatikens habila realism. I enlighet med Taines tes om arvets, miljöns och den historiska situationens avgörande betydelse krävde Zola
(34 av 232 ord)1900- och 2000-talet
Från det sena 1800-talets djärva scenkonstnärliga experimenterande går en oavbruten, bärkraftig regitradition via Jacques Copeau, som 1913–19 utformade ett nyansrikt ensemblespel på Théâtre du Vieux Colombier, över till hans lärjungar Louis Jouvet och Charles Dullin. I utsökta tolkningar underkastade sig Jouvet textens tyranni, medan Dullin lade tonvikten vid uttryckskraften hos den pantomimiska aktionen. Regitraditionen löper vidare till Dullins lärjunge Jean-Louis Barrault, som försökte realisera Artauds teaterteorier i en totalteater där dock pantomimens koreografiskt uttänkta rörelseschema dominerade. Räckan av nydanande regissörer fortsätter
(81 av 732 ord)