Efter studier för Schönberg och Webern i början av 1930-talet blev L. den främste förespråkaren för tolvtonskomposition. Det är i stor utsträckning hans version som blivit den gällande standardförklaringen till systemet – Schönberg själv offentliggjorde förhållandevis lite. L. var även verksam som tonsättare och dirigent.