bryta

bryta

bry`ta verb bröt brutit bruten brutna, pres. bryter
ORDLED: bryt-er
SUBST.: brytande, brytning; brott (till 1, 4 och 5)

1 (genom kraftig böjning) få att spricka sönder i (två) delar mest med avs. på långsmalt föremål som består av el. innehåller ngt hårt; äv. bildligt {→¹brista 1, knäcka 1, ²spricka}: förbjudet att ~ kvistar; servera pain riche att ~ till soppan; ~ benet; ~ förseglingen; ~ udden av angreppet
BET.NYANSER: a) försvagat i fråga om den typiska rörelsen {→böja 1}: han bröt bössan