bära

bära

bä`ra verb bar burit buren burna, pres. bär
ORDLED: bur-it
SUBST.: bärande (till 1--3), bärning (till 1--3)

1 förflytta (ngt) genom att (med muskelkraft) hålla (det) ovanför underlaget och själv röra sig om person el. djur med avs. på (ofta förhållandevis tungt) föremål etc. {→hålla 1}: bärhandtag; bärkasse; bärok; bärrem; bärstol; ~ upp tvätten på vinden; de bar ut möblerna till flyttbilen; hon bar babyn i en sele på magen; han brukade ~ med sig böckerna i en