hålla

hålla

håll`a verb höll hållit hållen hållna, pres. håller
ORDLED: håll-er
SUBST.: hållande (till 1--10)

1 utsätta för ett fast tag (om eller i) med avs. på ngt föremål etc. el. del därav; vanl. med handen el. armen {→bära 1}: han höll i skaftet på yxan; barnet höll hårt i faderns arm; han försökte fly, men polisen höll fast honom; "Håll om mig", viskade hon; han höll paraplyet över henne; hon höll tråden mellan tänderna; elefanten höll en gren