eremit, en människa som dragit sig tillbaka i ensamhet, ofta till öde trakter, för att där leva ett liv i bön, meditation och askes.

eremitkräftor, Paguridae, familj tiofotade kräftdjur med 550 arter i alla världens hav.

eremitliv, asketisk livsform som finns inom många olika kulturer och religiösa system och som förutsätter ett liv i ensamhet.

Eremitaget, museum för konst, kulturhistoria och arkeologi i Sankt Petersburg i Ryssland, i anslutning till Vinterpalatset.

eremitibis, waldrapp, Geronticus eremita, art i familjen ibisar.

eremi´t subst. ~en ~er ORDLED: erem-it-en

Antonios Eremiten, ca 251–ca 356, det kristna eremitväsendets grundläggare, helgon.

eremitage, vanligen primitiv och rustik byggnad i 1700-talets trädgårdar och parker.

eremitspel, ett slags matematiskt pussel.

helgon, i kristen tradition människor som är helgade (se helgelse) och som i särskilt hög grad lever i gudsgemenskap och visar det i personligt mod inför martyriet eller i ett kärleksfullt handlande mot andra.