bestri´da verb bestred äv. bestridde, bestridit äv. bestritt, bestriden äv. bestridd, bestridna äv. bestridda, pres. bestrider ORDLED: be-strid-er SUBST.: bestridande

bestridande, vanligt benämning på när en part i rättegångsmål motsätter sig motpartens yrkande och begär att det ska ogillas.

perception, varseblivning, den grundläggande funktion genom vilken levande varelser håller sig informerade om relevanta aspekter av sin omgivning och sin egen relation till dessa.

Petrus, Simon Petrus, Kefas, apostel, i Nya Testamentet omnämnd i evangelierna, Apostlagärningarna, Paulus- och Petrusbreven.

tes, påstående som försvaras eller bestrids.

Bismarck, Otto von, född 1 april 1815, död 30 juli 1898, preussisk och tysk statsman, grundare av Tyska riket 1871.

rättegång, process, det förfarande då ett mål framläggs inför och behandlas av domstol.

apostel, i Nya Testamentet en man som ansågs vara Jesu sändebud och auktoriserad av denne.

extern effekt, inom ekonomin en effekt vid sidan av dem som berör verksamheten.

klimatförnekelse, klimatskepticism, att bestrida sambandet mellan klimatförändringar och växthusgasutsläpp orsakade av människans aktivitet.