knall`a verb ~de ~t ORDLED: knall-ar SUBST.: knallande; knall (till 1)

knallapportör, jägarterm för stående fågelhund eller apporterande hund som utan att invänta kommando ”rusar i skottet” för att apportera det påskjutna viltet.

knalle, gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden, Västergötland.

Borås är både en kommun och en stad i Västergötland.

västgötaknalle, gårdfarihandlare från Västergötland, se knalle.

hemslöjd, förr husflit, tillverkning av bruksvaror som kläder, hemtextilier, husgeråd, möbler, arbets- och transportredskap, på landsbygden utförd i hemmet för eget behov.

puffert, liten pistol, även kallad fickpistol.

bang, knall som kan höras då den tryckvåg passerar som kommer från ett flygplan i överljudsfart.

klotblixt, kulblixt, lysande klot som sällsynt iakttas som regel i anslutning till åska.

mina, en med tändanordning försedd sprängladdning, oftast innesluten i en behållare av plåt eller glasfiber.