knall`a verb ~de ~t ORDLED: knall-ar SUBST.: knallande; knall (till 1)

knallapportör, jägarterm för stående fågelhund eller apporterande hund som utan att invänta kommando ”rusar i skottet” för att apportera det påskjutna viltet.

knalle, gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden, Västergötland.

västgötaknalle, gårdfarihandlare från Västergötland, se knalle.

gårdfarihandel, benämning på ambulerande handel, främst på landsbygden och i äldre tid, där kunden uppsöks av försäljare från annan ort; avyttring vid dörren av t.ex. blommor eller fisk eller nasarnas småhandel räknas knappast dit.

puffert, liten pistol, även kallad fickpistol.

klotblixt, kulblixt, lysande klot som sällsynt iakttas som regel i anslutning till åska.

hemslöjd, förr husflit, tillverkning av bruksvaror som kläder, hemtextilier, husgeråd, möbler, arbets- och transportredskap, på landsbygden utförd i hemmet för eget behov.

mina, en med tändanordning försedd sprängladdning, oftast innesluten i en behållare av plåt eller glasfiber.

knall`e subst. ~n knallar ORDLED: knall-en