kommende´ra verb ~de ~t ORDLED: kom-mend-er-ar SUBST.: kommenderande, kommendering

Ådalshändelserna, konflikt 1931 i Ådalen, där en militär trupp öppnade eld mot demonstrerande arbetare.

imperium, i antikens Rom den högsta ämbetsmakten, inkluderande rätten att kommendera en armé (enbart civil maktbefogenhet kallades potestas).

Braque, Georges, född 13 maj 1882, död 31 augusti 1963, fransk målare, skulptör och grafiker.

Mannerheim, Gustaf, född 4 juni 1867, död 28 januari 1951, friherre, finländsk militär och statsman, marskalk av Finland 1942; jämför släktartikel Mannerheim.

kommendant, högste befälhavaren inom en fästning eller en större garnison.

Hannibalskriget, vanlig benämning på det andra av de puniska krigen (218–201 f.Kr.), i vilket den karthagiska huvudarmén kommenderades av Hannibal.

kommanditbolag, företagsform, ett handelsbolag i vilket en eller flera bolagsmän har förbehållit sig att inte svara för bolagets förbindelser med mera än han har satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget.

kommendör, militär tjänstegrad inom flottan mellan flottiljamiral och kommendörkapten.

Condé, Louis I av Bourbon, prins av Condé, 1530–69, fransk hugenottledare, av sina anhängare kallad monsieur le Prince; jämför släktartikel Condé.