kommende´ra verb ~de ~t ORDLED: kom-mend-er-ar SUBST.: kommenderande, kommendering

Ådalshändelserna, konflikt 1931 i Ådalen, där en militär trupp öppnade eld mot demonstrerande arbetare.

imperium, i antikens Rom den högsta ämbetsmakten, inkluderande rätten att kommendera en armé (enbart civil maktbefogenhet kallades potestas).

Mannerheim, Gustaf, född 4 juni 1867, död 28 januari 1951, friherre, finländsk militär och statsman, marskalk av Finland 1942; jämför släktartikel Mannerheim.

kommendör, inom ordensväsendet innehavare av en högre ordensgrad, t.ex. kommendör med stora korset (storkors), i allmänhet i form av en halsdekoration.

kommendant, högste befälhavaren inom en fästning eller en större garnison.

Hannibalskriget, vanlig benämning på det andra av de puniska krigen (218–201 f.Kr.), i vilket den karthagiska huvudarmén kommenderades av Hannibal.

Braque, Georges, född 13 maj 1882, död 31 augusti 1963, fransk målare, skulptör och grafiker.

Georg II (engelska George II), 1683–1760, som Georg II August kurfurste av Hannover, kung av Storbritannien 1727–60.

kommanditbolag, företagsform, ett handelsbolag i vilket en eller flera bolagsmän har förbehållit sig att inte svara för bolagets förbindelser med mera än han har satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget.