kommende´ra verb ~de ~t ORDLED: kom-mend-er-ar SUBST.: kommenderande, kommendering

imperium, i antikens Rom den högsta ämbetsmakten, inkluderande rätten att kommendera en armé (enbart civil maktbefogenhet kallades potestas).

Clarhäll, Lenny, född 1938, skulptör.

Ådalshändelserna, konflikt 1931 i Ådalen, där en militär trupp öppnade eld mot demonstrerande arbetare.

Hannibalskriget, vanlig benämning på det andra av de puniska krigen (218–201 f.Kr.), i vilket den karthagiska huvudarmén kommenderades av Hannibal.

Grüner, Gustav, 1688–1763, dansk officer och diplomat.

Norske legion, egentligen Den norske legion, norskt värvat förband i tysk tjänst, upprättat i juni 1941 för att sättas in på östfronten.

Mannerheim, Gustaf, född 4 juni 1867, död 28 januari 1951, friherre, finländsk militär och statsman, marskalk av Finland 1942; jämför släktartikel Mannerheim.

Braque, Georges, född 13 maj 1882, död 31 augusti 1963, fransk målare, skulptör och grafiker.

kommanditbolag, företagsform, ett handelsbolag i vilket en eller flera bolagsmän har förbehållit sig att inte svara för bolagets förbindelser med mera än han har satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget.