(1 av 1 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Den romerska perioden

Efter det andra puniska kriget (218–201 f.Kr.) lade romarna under sig handeln med Sydfrankrike och började därtill visa politiskt och militärt intresse för området (jämför puniska krigen). Efter kriget mot allobrogerna på 120-talet f.Kr. etablerades provinsen Gallia

(37 av 264 ord)

Frankerriket

Merovingerna (486–751). Under de följande femtio åren lade Klodvig och hans närmaste efterträdare inom den merovingiska kungaätten grunden till ett frankiskt storrike från Nordsjön till Medelhavet genom att besegra burgunderna och visigoterna. Detta frankerrike var ingen enhetlig statsbildning. Det delades upprepade gånger mellan de merovingiska kungasönerna, vilket ledde till talrika brödrastrider med ständigt skiftande koalitioner.

Frankernas rike var ett glest befolkat, mestadels skogbevuxet land. Jordbruket var ytterligt primitivt och gav så låg avkastning att det krävdes stora jordagods för att

(80 av 1101 ord)

Capetingerna (987–1328)

De sista kungarna av den karolingiska ätten förlorade den direkta kontrollen både över riksinstitutioner som det frankiska krigsuppbådet och över stora delar av territoriet. En rad hertigdömen och grevskap uppnådde i praktiken fullständig självständighet gentemot kungen. Bland dem var Katalonien, Gascogne och Toulouse i söder, Anjou och Bretagne i väster, Normandie och Flandern i norr, Champagne och Burgund i öster. Med valet 987 av den frankiske hertigen Hugo Capet grundades en ny och som det skulle visa sig livskraftig kungadynasti.

Feodalismens

(81 av 1194 ord)

Huset Valois (1328–1589)

Filip IV:s tre söner regerade efter varandra men dog alla utan manliga arvingar. Deras äldre syster Isabella var gift med Edvard II av England, och hennes avkomlingar, främst den blivande Edvard III, kunde på Englands vägnar göra anspråk på den franska kronan. Detta var en huvudanledning till att man med hänvisning till den gamla frankiska (”saliska”) lagen uteslöt kvinnor från tronföljden. Med Filip VI (1328–50) gick kronan i stället över till huset Valois.

Hundraårskriget. Tvisten med de engelska kungarna

(79 av 1470 ord)

Huset Bourbon (1589–1789)

Henrik IV (1589–1610) hade skapat både inre och yttre fred. Under senare och mörkare tider lyste i folkets minne den gode kung Henriks dagar: då hade varje fransman en höna i sin gryta. Men de problem som lett till krigen var inte lösta. De religiösa frågorna stod ännu i förgrunden, särskilt sedan kungen börjat föra en utrikespolitik med udden mot de katolska stormakterna, Spanien och den habsburgske kejsaren. Den linjen kom att dominera fransk politik också under hans efterträdare Ludvig

(80 av 1315 ord)

Den stora revolutionen (1789–99)

Det första revolutionära steget togs på sommaren 1789, när generalständerna mot kungens vilja upphävde ståndsindelningen och ombildade sig till konstituerande nationalförsamling. (För en utförligare behandling av revolutionens bakgrund, förlopp med mera, se franska revolutionen.) Samtidigt gav omfattande oroligheter både i städerna och på landsbygden revolutionen en folklig prägel, som skulle komma att verka pådrivande på de mera försiktiga bland politikerna.

Nationalförsamlingen upphävde i augusti de

(65 av 458 ord)

Napoleontiden (1799–1815)

Sin maktställning som förste konsul kunde Bonaparte ytterligare förstärka i två omgångar: 1802 blev han konsul på livstid, och 1804 lät han sig krönas till kejsare som Napoleon I. Under dessa år förvärvade han också ett brett folkligt stöd åt sin regim. Till detta bidrog inte minst att han framgångsrikt avslutade kriget mot de sista återstående fienderna Österrike och Storbritannien genom frederna i Lunéville 1801 och Amiens 1802.

image/jpeg

Frankrike. Kröningen av Napoleon I i Notre-Dame i Paris ägde rum

(81 av 770 ord)

Reaktionärer och borgare (1815–48)

Den bourbonska restaurationen förde ärkerojalistiska grupper till makten. Ludvig XVIII (1815–24) omgav sig visserligen i början med moderata ministrar, men efter mordet 1820 på hertigen av Berry (Charles Ferdinand Berry), kungens brorson, fick politiken en alltmer reaktionär inriktning. Karl X (1824–30) gav adeln kompensation för dess förluster under revolutionen, en åtgärd som kostade skattebetalarna omkring en miljard franc. Kyrkan fick tillbaka

(61 av 434 ord)

Andra republiken (1848–52)

En provisorisk revolutionär regering med borgerliga republikaner och ett par arbetarrepresentanter, däribland Louis Blanc, utropade republiken och utlyste nyval med allmän rösträtt för män. För

(25 av 175 ord)

Andra kejsardömet (1852–70)

Napo­leon III inrättade en starkt auktoritär regim, som gavs sken av demokratisk öppenhet genom ett skickligt bruk av folkomröstningar. Dessa liksom valen till den lagstiftande församlingen kontrollerade kejsaren med hjälp av en trogen stab av mäktiga prefekter ute i landet. Europa gynnades nu av en allmän industriell och ekonomisk

(49 av 346 ord)

Tredje republiken (1870–1940)

En provisorisk regering fick som sin första uppgift att slutföra kriget med Preussen, och oenighet uppstod genast om hur detta skulle ske. De radikala grupperna ville bjuda fortsatt motstånd, men regeringens majoritet med Thiers i spetsen valde att underkasta sig Bismarcks villkor. Deras linje fick också ett indirekt stöd i valen på nyåret 1871, där monarkisterna med sitt fredsprogram vann en överväldigande seger. I fredsavtalet med Tyskland avstod Frankrike från Alsace och delar av Lorraine samt påtog sig att betala

(80 av 1606 ord)

Ockupation och befrielse (1940–44)

Hitlertyskland behöll den direkta kontrollen av hela norra och västra Frankrike. Vichyregimen härskade därmed endast över landets centrala och sydöstra delar samt över kolonierna i Asien och Afrika. Sedan

(29 av 203 ord)

Fjärde republiken (1946–58)

General de Gaulle tog efter befrielsen ledningen för en provisorisk regering. I en första folkomröstning på hösten 1945 beslöt fransmännen med överväldigande majoritet att skapa en ny författning, och en konstituerande nationalförsamling inkallades. För att pröva sin ställning erbjöd sig de Gaulle att avgå som provisorisk president. När inget av de stora partierna gav honom det stöd han hade väntat, lämnade han besviken det politiska livet och drog sig tillbaka

(70 av 498 ord)

De Gaulle och femte republiken

Charles de Gaulle fick nu tillfälle att genomdriva den författningsreform som han hade misslyckats med 1946. I femte republiken försköts makten från nationalförsamlingen till regeringen och framför allt till presidenten. General de Gaulle, som tillträdde presidentposten 1959, mötte till en början inget starkare motstånd, då de politiska partierna i honom såg den ende som kunde avveckla Algerietkriget. En valutareform lade grunden till ekonomisk styrketillväxt. De flesta av Frankrikes kolonier erhöll självständighet. Efter långdragna förhandlingar, flera revoltförsök av fransk militär i Algeriet

(81 av 652 ord)

Vänstern tar makten

Under 1970-talet präglades Frankrikes politiska liv i hög grad av vänsterns frammarsch. Socialistpartiet, där Mitterrand övertagit ledningen, förnyades och växte i styrka. År 1972 slöts vänsterunionen mellan socialistpartiet, kommunistpartiet med Georges Marchais som chef och

(35 av 243 ord)

Chirac och Sarkozy vid makten

År 1993 vann de borgerliga partierna en förkrossande majoritet i nationalförsamlingen och bildade regering. Vid presidentvalet 1995 besegrade sedan gaullistledaren Chirac socialisternas kandidat Lionel Jospin. Ett besparingsprogram, framlagt av den nye premiärministern Alain Juppé, utlöste samma år omfattande strejker.

Då Chirac 1997 utlyste nyval till nationalförsamlingen i förtid segrade vänstern, och socialistledaren Jospin blev premiärminister i det tredje så kallade samboendet (la cohabitation) mellan president och regering över blockgränsen. Vänsterregeringen prioriterade

(71 av 503 ord)

Politisk utveckling i stora drag

Maktväxlingen 1981 och återkommande perioder av påtvingad samverkan mellan en president och en regering av olika politisk färg har tonat ned den i västeuropeisk jämförelse ovanligt hårda konfrontationen mellan höger och vänster i Frankrike. En ytterligare orsak är att socialisterna trängt undan kommunisterna som ledande vänsterkraft. Varken högern eller vänstern ifrågasätter den liberala marknadsekonomin och de offentliga sociala trygghetssystemen. Ett växande internationellt beroende har också alltmer dragit gränser för olika regeringars ekonomisk-politiska handlingsfrihet.

Sedan Frankrike, främst under 1980-talet, genomgått en

(80 av 648 ord)

Terrorattacker och politiskt trendbrott

Under 2015 inträffade flera attentat som av säkerhetspolisen rubricerades som terroristhandlingar. Redan under årets andra vecka tog sig tungt beväpnade män in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion, i februari knivskadades tre soldater som vaktade en judisk församlingslokal i Nice, i april dödades en 30-årig kvinna av en algerisk medborgare som planerade att angripa två kristna församlingar i

(57 av 404 ord)

Medverkande

  • Bengt Ankarloo
  • Hans Sjöberg
  • Örjan Wikander
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Historia. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/frankrike/historia