Italiens äldsta historia domineras av greker, etrusker och romare, beroende på att det antika källmaterialet i huvudsak består av grekiska

(20 av 142 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Det romerska Italiens födelse (ca 750–201 f.Kr.)

Italiens inträde i historien kan sägas börja med införandet av det västgrekiska alfabet som användes på kolonin Pithekoussai och på dess avläggare på fastlandet från och med senare delen av 700-talet f.Kr. (jämför Ischia och Kyme). I modifierad form användes det alfabetet av både etrusker, romare och andra italiker; egentlig historieskrivning förekom dock först långt senare (Roms förste historieskrivare, Fabius Pictor, verkade under 200-talet f.Kr.).

Namnet Italia, ett ord av oklart ursprung (under

(73 av 521 ord)

Inbördeskrigen och den romerska republikens fall (200–31 f.Kr.)

Roms många krig utomlands under 100-talet f.Kr. tvingade bundsförvanterna att kämpa för den romerska elitens särintressen; alienation och förbittring tog sig uttryck i passivt motstånd och deserteringar. Fältherren och politikern Gaius Marius var förespråkare för

(35 av 247 ord)

Det kejsartida Italien (30 f.Kr.–476 e.Kr.)

Genom att längre fram under sin regering köpa mark i stället för att expropriera den började Octavianus (Augustus) att skapa drägligare förhållanden. Ett viktigt inslag i normaliseringen var lagen lex julia municipalis, som systematiserade kommunernas styrelse och relationer till statsmakten. Caesar hade

(42 av 298 ord)

Det romerska Italiens upplösning (476–567)

Under 400-talet utsattes de romerska kärnområdena vid Medelhavet för invasioner av hunner och germaner; 410 plundrades Rom av visigoterna. Vandalkungen Geiserik bröt spannmålsimporten från Afrika, och från 430-talet plundrade

(29 av 207 ord)

Langobarder och bysantinare (568–774)

De svåra tiderna gjorde det möjligt för ett nytt germanfolk, langobarderna, att 568 erövra en stor del av Norditalien. Här upprättade de ett kungadöme som kom att bestå ända fram till den frankiska erövringen mer än tvåhundra år senare. Langobarderna kom genast i konflikt med de östromerska kejsarna, som bibehöll kontrollen över stora

(53 av 372 ord)

Frankiska och tyska herrar (774–1268)

Det italienska kungarike som därmed hade skapats hade sin tyngdpunkt i norr men omfattade också Spoleto. Frankiska stormän ersatte på de flesta håll de langobardiska, och den karolingiska statsförvaltningen med markgrevar och kungliga sändebud (missi) infördes. Eljest var kontinuiteten från den langobardiska tiden tydlig. Pavia förblev huvudstad. Befolkningen utgjordes av blandade romerska och langobardiska element, vilket framgår av namnskicket. Kungamakten förblev åtminstone inledningsvis lika stark som under langobardisk tid. Den baserades ännu väsentligen på den kungliga domänen.

I slutet av

(80 av 1101 ord)

Kommuner och despoter (1268–1380)

Maktkampen mellan kejsare och påve hade vid mitten av 1200-talet ebbat ut. Det tyska inflytandet ersattes mot århundradets slut av ett franskt, som tog sig uttryck i Anjou-kungadömet i söder och i påvarnas vistelse i Avignon 1309–76. Trots detta kvarstod på många håll i de norditalienska städerna de historiska motsättningarna mellan guelfer och ghibelliner. De hade emellertid förlorat sin rikspolitiska karaktär och var nu mest uttryck för motsättningarna mellan

(69 av 486 ord)

Renässansens statssystem (1380–1525)

Sedan de inre striderna i kommuner och stadsrepubliker under senare delen av 1300-talet hade avklingat vidtog en period av expansiv utrikespolitik och krig. De större staterna kastade sig över de mindre, och dessa sökte genom allianser och med hjälp av legoarméer värja sig mot övermakten. Under 1400-talet kom ur mångfalden av små kommuner att utkristallisera sig en handfull större stater, främst Venedig, Milano och Florens. Därtill kom det av påvemakten på nytt behärskade mellersta Italien samt de båda syditalienska kungarikena

(80 av 595 ord)

Den spanska överhögheten (1525–1700)

Den etablerade uppfattningen om den spanska perioden i Italiens historia har länge varit starkt negativ. Med Roms plundring 1527 skulle nedgången i Italien ha tagit full fart. Kanske hade den börjat redan tidigare. Den glansfulla kommunala traditionen i de norditalienska stadsrepublikerna var enligt denna uppfattning sedan länge på väg att förstöras av oligarkier, klasstrider och machiavelliska småfurstar. Den ekonomiska blomstringen i handels-, finans- och industristäderna Venedig, Florens, Genua och

(69 av 490 ord)

Upplysningen (1700–96)

Den spanska regimen hade inneburit att Italien på det hela taget hade varit isolerat från storpolitiken. Nu drogs landet av österrikarna in i ett centraleuropeiskt sammanhang, som präglades av kabinettspolitik och dynastiska strider. Österrikarna hade i freden 1713 fått Milano, Mantua, Neapel och Sardinien. Det senare bytte man få år senare ut mot Sicilien, som därmed återförenades med Neapel.

Den nya bourbonska regimen i Spanien var ännu inte villig att ge upp sin

(73 av 521 ord)

Napoleonepoken (1796–1815)

Vid tiden för den stora franska revolutionens utbrott hade reformverksamheten i Italien avstannat. De nya frihetsidéerna fick därför genast spridning, särskilt bland städernas medelklass och med frimurarlogerna som organisatorisk bas. Denna ”jakobinska” opinion spred sig snart också bland bönder och småfolk. Den var riktad både mot österrikarna och de enväldiga kungarna i Neapel och

(54 av 382 ord)

Risorgimento (1815–60)

Efter Napoleons slutliga fall 1815 återupprättade Wienkongressen överallt de gamla, förrevolutionära och autokratiska regimerna. Kejsar Frans I av Österrike blev kung av Lombardiet–Venetien; Viktor Emanuel av Sardinien–Savojen återfick hela sitt gamla välde jämte Ligurien med Genua. Påven blev på nytt herre i Rom och Mellanitalien. I söder blev Ferdinand I av Bourbon enväldig kung över Bägge Sicilierna. Gamla republiker som Venedig och Genua liksom en rad småfurstendömen försvann för alltid. Italien kom fram till enandet 1860 att domineras av Österrike, Sardinien, påven

(80 av 643 ord)

Italiens enande (1860–70)

Många av de gamla frihetskämparna vägrade dock att ge upp. Bland dem befann sig Giuseppe Garibaldi, som 1849 spelat en ledande roll i försvaret av Rom och Mazzinis romerska republik. Han satte sig nu i spetsen för en grupp frivilliga (”de tusen”) och seglade i maj 1860 till Sicilien, där en revolt redan hade brutit ut i Palermo. Vid det

(60 av 425 ord)

Den parlamentariska eran (1870–1922)

Det enade Italien var ett för västeuropeiska förhållanden efterblivet land. Av de 26 miljoner invånarna var bara en tredjedel sysselsatta utanför jordbruket och bara en femtedel läskunniga. Det blev en av den nya regimens första uppgifter att modernisera landet genom att bygga upp ett undervisningsväsende och en infrastruktur som kunde gynna en industriell utveckling. Bäst var förutsättningarna i landets norra delar, medan Kalabrien och Sicilien alltjämt präglades av utbredd politisk korruption och den djupaste fattigdom. Det var också från Italiens

(80 av 709 ord)

Den fascistiska eran (1922–45)

Fascisterna hade haft ringa framgång i valet 1921 men hade i gengäld organiserat halvmilitära grupper, arditi, som gick till angrepp mot strejkande arbetare och kommunistiska möten. De parlamentariska partierna var oförmögna att enas inför hotet från Mussolini och hans snabbt växande rörelse. Liksom kung Viktor Emanuel III föll de undan för det öppna våld som fascisterna 28 oktober 1922 visade genom att med vapen i hand tåga mot Rom. Ett par dagar senare fick Mussolini uppdraget att bilda regering. Genom

(79 av 714 ord)

Republiken (från 1946)

I de första valen efter krigsslutet framträdde ett kristdemokratiskt parti som motvikt mot de socialistiska och kommunistiska grupper som ännu var starka i norr och som gått i spetsen för motståndet mot fascisterna och de tyska ockupationstrupperna. Kung Viktor Emanuel, som var grundligt komprometterad genom sitt samarbete med Mussolini, abdikerade i maj 1946 till förmån för sin son Umberto, en manöver med syftet att rädda monarkin. Den misslyckades emellertid; i den folkomröstning om konstitutionen som följde bara en månad senare

(80 av 1546 ord)

Medverkande

  • Anders Hellner
  • Bengt Ankarloo
  • Bengt Malcus
  • Frans af Schmidt
  • Göran von Sydow
  • Rutger Lindahl
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Historia. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/italien/historia