paleografi
paleografiʹ (av paleo- och -grafi), vetenskapen om skriftens utveckling och användning i äldre tid samt läsning och tolkning av handskrifter, särskilt medeltida. Benämningen paleografi användes första gången 1708, då för grekisk skrift (se nedan); på det latinska området kom termen i bruk först i början av 1800-talet, eftersom den latinska paleografin var inordnad i och underordnad
(56 av 393 ord)Den latinska skriftens utveckling
Den latinska skriften genomgick från äldsta tid fram till omkring andra hälften av 200-talet e.Kr. en allmän utveckling från majuskelskrift till minuskelskrift. På kursivskriftens (bruksskriftens) område var utvecklingen tvådelad. Den s.k. äldre romerska kursivskriften, som var officiell skrift, behöll i princip den ursprungliga utformningen med bokstäverna åtskilda och avskildes alltmer från den spontana skriftutvecklingen. Denna förlöpte till en början i den privata skriften, skriven av det bildade skiktet, men under första århundradet e.Kr. tillkom en enklare skrift, ”folkskriften”, som utgick
(80 av 763 ord)Grekisk paleografi
Den grekiska paleografins förste egentlige företrädare är fransmannen Bernard de Montfaucon (1655–1741) med sitt stora arbete ”Palaeographia graeca” från 1708. Vetenskapens syfte är trefaldigt: att ge praktisk färdighet att läsa handskrifter, att ge kunskap om grekisk skrift i alla dess detaljer och att i kombination med kodikologin noga beskriva de antika boktyperna. Antik grekisk skrift på hårt material, oftast
(59 av 420 ord)Svensk paleografi
Latinsk skrift kom till Sverige med kristendomen huvudsakligen via Tyskland. Sen karolingisk skrift förekommer i svenska texter ca 1150–1250. De äldsta handskrifterna har inslag av insulär och västnordisk skrift (t.ex. þ, ð, ø, æ och runtecknet ᛎ). De insulära bokstäverna försvinner dock snart ur svensk skrift. Under senmedeltiden ersätts
(49 av 343 ord)