svenska, nationalspråk i Sverige och modersmål för flertalet svenska medborgare. Dess ställning är reglerad i en lag som trädde i kraft 2009 och som omfattar bl.a. följande paragrafer:

4

(29 av 207 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Svenska – ett nordiskt språk

Svenska utgör tillsammans med danska, norska, isländska och färöiska de nordiska (nordgermanska) språken, som ingår

(15 av 105 ord)

Standardspråk och regionala varianter

Det svenska skriftspråket blev relativt enhetligt redan under 1500-talet, dvs. den tid då riksgiltiga texter började tryckas på svenska.

(19 av 129 ord)

Språkstruktur

Svenskan skiljer sig från många andra europeiska språk i bl.a. nedanstående

(11 av 15 ord)

Uttal

Vokaler. Distinktionen mellan korta och långa vokaler är betydelseskiljande: vit–vitt, byta–bytta, vet–vett. Vokalernas uttal visas i bild 1 respektive bild 2. Bilderna visar var sin s.k. vokalfyrsiding. En vokalfyrsiding avbildar schematiskt munhålan med munöppningen åt vänster. Cirklar och fyrkanter visar det ställe där tungan är närmast gommen vid uttalet av vokalen i fråga.

image/gif

svenska. Bild 1. De långa vokalerna i

(61 av 434 ord)

Stavning

En ganska stor överensstämmelse råder mellan bokstav och ljud i svenskan (även om parallelliteten inte är så

(17 av 120 ord)

Böjning

Svenskan har till skillnad från närbesläktade språk en fonetiskt varierad böjning såtillvida som ändelserna kan ha olika vokaler: e, a, o, i, som i rad-er, bil-ar, ros-or, bund-it. Flera böjningsändelser kan följa på varandra; bil-ar-na-s, läs-te-s, hög-st-a.

I böjningsläran är de nordiska språkens bestämda slutartikel karakteristisk (hus-et gentemot tyska das Haus, engelska the house) liksom också passivsuffixet läste-s gentemot tyska wurde gelesen, engelska was read). Vissa pronomen har tre kasus: hon, henne, hennes. Annars används utöver grundkasus bara genitiv, som

(80 av 572 ord)

Syntax

Ordföljden uppvisar ett antal karakteristiska drag. Det finita verbet kommer liksom i de flesta germanska språk på andra plats i påståendesatsen (i dag är hon inte här gentemot engelska today she is not here). Negationen och en del andra adverbial placeras framför det finita verbet

(45 av 321 ord)

Ordbildning

Nya ord tillkommer genom inlån från andra språk och genom ordbildning. Ordbildning sker framför allt genom sammansättning och avledning av redan tillgängligt ordmaterial.

Sammansatta

(24 av 166 ord)

Språkhistoria

Svenska språkets historia indelas traditionellt i olika perioder. Den äldsta epoken,

(11 av 73 ord)

Runsvenska (ca 800–ca 1225)

Tack vare inskrifterna på runstenar vet vi en del om det språk som talades i Sverige under vikingatiden. Inskrifterna är gjorda med det yngre

(24 av 167 ord)

Fornsvenska (ca 1225–1526)

Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinskt alfabet. Perioden indelas ofta i en äldre ”klassisk” del, som sträcker sig till mitten av 1300-talet, och en yngre, som sammanfaller med Vadstena klosters storhetstid som centrum för textproduktion.

Från den äldre epoken härrör de skrivna landskapslagarna och Magnus Erikssons landslag, som avslutar perioden. Lagarna är avfattade på ett enkelt men ändå konstfullt språk som vilar på talspråklig grund, ehuru påverkan av kontinental skriven lag också kan spåras. Det finns också religiös

(80 av 671 ord)

Äldre nysvenska (1525–1732)

Under Vasatiden och stormaktstiden lades grunden till det svenska riksskriftspråket. Betydelsefulla omständigheter vid periodens början var därvid tryckerikonsten, reformationen och den påskyndade nationella integreringen av Sverige. Språket i Gustav Vasas bibel 1541 gavs en för sin tid enhetlig stavning. Där användes generellt ck för äldre kk, och å, ä

(49 av 344 ord)

Yngre nysvenska (1732–1900)

Under stormaktstiden hade på flera sätt grunden lagts för det följande skedet i språkhistorien. Kyrkolagen 1686 hade inrättat husförhörssystemet, som snart ledde till att svenskarna i långt högre grad än andra folk ute i Europa blev läskunniga. Den nya lagboken 1734 hade förberetts länge. Den anknöt stilistiskt till medeltidens lagar men hade en modernare och mer konsekvent stavning och ordböjning.

Språkdebatten under stormaktstidens slutskede var en god utgångspunkt för det framgångsrika standardiseringsarbete som kom att fortsättas på 1700-talet, då t.ex.

(80 av 725 ord)

Nusvenska (1900- och 2000-talen)

Under 1900-talet blev ett jämförelsevis standardiserat rikstalspråk var mans egendom i Sverige. Dialekterna har försvagats genom att folk i stor utsträckning har flyttat från landsbygden in till tätorterna. Ett exempel på hur de regionala talspråken har likriktats är pronomenet dom, som tidigare bara förekommit inom vissa dialekter men som nu används av de flesta svenskar i tal (motsvarande skriftens de och dem). De nya talade massmedierna – film, radio, television – har visat alla hur den nationella svenskan låter. Fortfarande

(80 av 612 ord)

Svenska som läroämne

Svenska som läroämne fick en fast plats i skolan under 1800-talets första hälft. I folkskolan (1842) gavs den grundläggande läsundervisning som tidigare kyrkan och privata småskolor sörjt för. I läroverket infördes undervisning i svensk grammatik och uppsatsskrivning 1807. Först 1856 blev svenska språket och litteraturen officiellt modersmålsämnets innehåll. De språkliga färdigheterna dominerade läroverksundervisningen, men i flickskolorna fick ämnet från början en mer litterär och estetisk inriktning. I Hermann Bjurstens ”Öfversigt af svenska språkets och litteraturens historia” (1–2, 1859–61) etablerades en svensk litterär kanon.

(80 av 728 ord)

Svenska som andraspråk

I och med invandringen till Sverige uppstod under senare delen av 1960-talet ett behov av undervisning i svenska för dem som inte har svenska språket som modersmål. Sedan dess har undervisning i svenska

(33 av 232 ord)

Medverkande

  • Gunnar Tingbjörn
  • Jan Thavenius
  • Kenneth Hyltenstam
  • Mikael Parkvall
  • Ulf Teleman

Litteraturanvisning

Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal, utgiven av Svenska språknämnden ( 1986);
Att undervisa elever med svenska som andraspråk, utgiven av Skolverket ( 1998);
B. Ernby, Norstedts etymologiska ordbok ( 2008);
C. Garlén, Svenskans fonologi: I kontrastiv och typologisk belysning ( 2:a upplagan 1984);
C. Garlén, Svenska språknämndens uttalsordbok ( 2003);
K. Hyltenstam, ”Svenska som andraspråk – universitetsämne utan forskningsorganisation”, i Svenska som andraspråk och andra språk: Festskrift till Gunnar Tingbjörn ( 1997);
J. Lindström, Tur och ordning: Introduktion till svensk samtalsgrammatik ( 2008);
G. Malmgren & J. Thavenius (utgivare), Svenskämnet i förvandling ( 1991);
Nationalencyklopediens ordbok, utarbetad vid Språkdata, Göteborg ( 1995–96);
The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages 1–2 ( 2002–05);
A. Noreen, Vårt språk 1–5, 7, 9 ( 1903–24);
Ordbok över svenska språket (SAOB), utgiven av Svenska Akademien ( 1893–);
Svenska Akademiens ordlista (SAOL) ( 13 upplaga 2006);
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien ( 2009);
Jan Svensson, Kommunikationshistoria ( 1988);
K.F. Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket 1–2, supplement ( 1884–1973);
U. Teleman m.fl., Svenska Akademiens grammatik 1–4 ( 1999);
U. Teleman, Ära, rikedom och reda: Svensk språkvård och språkpolitik under äldre nyare tid ( 2002);
U. Teleman, Tradis och funkis: Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800 ( 2003);
O. Thorell, Svensk ordbildningslära ( 1981);
G. Tingbjörn, Svenska som andraspråk: Lärarbok 1. En introduktion ( 1994);
E. Wessén, Svensk språkhistoria 1 ( 8:e upplagan 1969), 2 ( 2:a upplagan 1948), 3 ( 1956).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, svenska. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/svenska