Arne Järtelius, NE-redaktör
Kan ett lands kulturklimat avläsas på vilka av dess klassiker som lever kvar? Vad säger Strindberg om dagens Sverige, Ibsen om dagens Norge och Runeberg om Finland av i dag?
När det gäller Österrike under innevarande millennium kan Johann Nepomuk Nestroy (1801–62) vara en bra kulturell mätsticka. Denne företrädare för den wienska folkteatern med, som det heter i Nationalencyklopedin, ”sina språkligt överdådiga pjäser, fulla av ironi och skepticism” har på senare år spelats som aldrig förr i Österrike, och skribenter som söker efter något mustigt citat att hänga upp sina påståenden på tar gärna Nestroy till hjälp.
Näringslivskulturellt
Den sedan 2000 sittande regeringen Wolfgang Schüssels kulturpolitik har, om den ansvarige ministern Franz Morak får säga det själv, lyckats åstadkomma följande: ”Inom kulturen har det under de senaste 30, 40, 50 åren aldrig tidigare hänt så mycket som under den svart-blåa koalitionen och under mig som minister för konst och medier” (intervju med nyhetsbyrån APA i november 2002).
Vad som hänt är framför allt att man låtit marknaden på olika sätt bestämma villkoren för kulturen. Det har inneburit nedskurna subventioner och ett minskat utrymme för kulturella experiment av olika slag.
Ett av Franz Moraks slagord har varit Kreativwirtschaft, dvs. det som ekonomiskt sett lönar sig är att föredra. Om de österrikiska socialdemokraternas (SPÖ) kulturpolitiska slogan från 1990-talet löd: ”Kulturpolitik är socialpolitik”, så kan den på 2000-talet hos de borgerliga regeringspartierna (ÖVP/FPÖ) sammanfattas under devisen: kulturpolitik är näringslivspolitik.
Prestigekultur
Den näringslivsinriktade kulturpolitiken har tagit sig olika uttryck. Franz Morak invigde 2000 filmfestivalen Austrofilmschau Diagonale med orden: ”Konstnärerna ska äntligen börja arbeta och sluta upp med att demonstrera.”
Fyra år senare, i mars 2004, hade staten dragit in sina pengar till Diagonale. I stället erhöll den i en ny skepnad en del lokala pengar samt, fast kanske på ett annat sätt än Morak tänkt sig, konstnärer som själva arbetade för att på sina egna villkor få till stånd en motfilmfestival. En av dem, Ulrich Seidl (Hunddagar, 2002), menar (Profil, 2003-11-24): ”Morak beter sig som om det var hans egna pengar. Han uppträder som en monark, som med stora gester väljer ut de filmer han tycker är värda att ge pengar.”
I den andan hade Morak agerat två år tidigare då han vid utnämningen av den nya styrelsen till Österrikes filminstitut (ÖFI) inte tog med en enda regissör.
Inom den del av teatern och musiken som lever på statliga pengar i Österrike är det som med filmen: marknaden får styra, och när det inte räcker går staten in och ställer och styr i en konserverande riktning.
Viktigt på kulturområdet för regeringen Schüssel har också varit att understödja ett antal prestigeprojekt med hög dragningskraft på turister. Dit hör framför allt att ge pengar till museer som det jättelika Museumsquartier i Wien samt nyöppnandet efter omfattande renoveringar av först museet Albertina förra året och Liechtensteinmuseet i år.
Kulturuppgörelse
Litteraturen då? Sträcker man på sig för att ha koll på hela 1900-talet så finns där klassikerstämplade österrikare som Robert Musil, Karl Kraus, Stefan Zweig, Elias Canetti och Paul Celan.
Nöjer man sig med att titta över nutidsaxeln ser man böcker och pjäser av internationellt gångbara namn som Peter Handke, Gerhard Roth, Elfriede Jelinek, Christoph Ransmayer, Marlen Haushofer, Robert Menasse och, den väl störste av dem alla, Thomas Bernhard, vars samlade verk i 21 band är under utgivning av förlaget Suhrkamp.
Men … frågan är vad man letar efter. Frågan är vad de tunga namnen i efterkrigsgenerationen – från Bernhard till Roth – har att säga om dagens Österrike. De verkar väldigt mycket ägna sig åt vad författargenerationen direkt efter kriget försummade: att göra upp med Österrikes nazistiska förflutna (1935–55).
Blyertskultur
I ett temanummer av den tyskspråkiga tidskriften Literaturen (1/2 2004) sätter litteraturkritikern Daniela Strigl upp sju teser om den österrikiska litteraturen. Den första lyder: det österrikiska själväcklet håller på att ge alla en fadd smak, till och med österrikarna själva.
Det senare visade sig på reaktionerna i samband med att Elfriede Jelinek (f. 1946) gav ut sin Gier (’Girighet’, 2000). Den fick många att ta avstånd från navelskådandet, från den bortkomna provinsen och det katolskt nationalsocialistiska Österrike à la Thomas Bernhard. Det som tidigare varit en konkurrensfördel hade nu förvandlats till ett handikapp.
Strigl skriver: ”FPÖ:s medverkan i vändpunktsregeringen gav åter den litterära alarmismen en kort konjunktur. Medan framför allt Robert Menasse in- och utrikes fullgjorde sin plikt att förklara Österrike, profilerade sig en yngre generation skrivare på andra sidan om själväckelklichéerna.” Om den yngre generationen säger hon att gemensamt för den är respektlösheten, den ironiska distansen, språklusten och bekännelsen till förströelsen. Som det heter hos en representant för den generationen, Franzobel: ”Österreich fängt schön an, und/schön hört Österreich auf”(Österrike börjar bra och/vackert slutar Österrike).
Vad den inledningsvis apostroferade Nestroy skulle säga om kulturklimatet i dagens Österrike? ”Jag vet precis vad en censor är. En censor är en blyertspenna som blivit människa eller en blyertspennbliven människa, ett streck som blivit till kött och blod eller en produkt av fantasin, en krokodil som lurar vid idéströmmarnas stränder och som biter huvudet av de författare som simmar där” (Frihet i kråkvinkel, 1849).
(Artikeln publicerad 2004-10-05)
Österrike: Kulturtillstånd
http://www.ne.se/rep/österrike-kulturtillstånd
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
