Afrikanskt i Sverige

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Afrika var gästkontinent på årets upplaga av Bok & Bibliotek. Det var ett spännande och intressant upplägg, inte minst mot bakgrund av att afrikansk litteratur är ganska lite känd på våra breddgrader. I år har förvisso hela 24 titlar av afrikanska författare översatts till svenska – till det uppsvinget bidrog till ingen liten del just Bok & Bibliotek – men sett över en längre tidsperiod (1970–2009) har bara omkring 100 afrikanska författare översatts till svenska.

Svenska författare som skriver skönlitterärt om Afrika då? Av lite äldre namn kommer man väl att tänka på sådana som Artur Lundkvist, Sara Lidman och Per Wästberg. Av dagsaktuella namn är det Henning Mankell och, framför allt, Lennart Hagerfors som ska nämnas. Det kan faktiskt kännas lite märkligt att det inte är fler med tanke på att det handlar om en så stor kontinent och, inte minst, en kontinent så rik på olika kulturer och språk. För stor, kanske? Eller kanske alltför exotiserad? I en artikel i mässkatalogen skrev Henning Mankell om framtidens afrikanska litteratur: ”En hel världslitteratur är på väg att förnyas.” Vi får se.

Lennart Hagerfors

Svenskkongolesen som söker efter tonen

Lennart Hagerfors (årgång -46) har sedan den skönlitterära debuten för drygt 30 år sedan utkommit med inte mindre än fem romaner om Afrika. Till dem ska läggas två självbiografiska verk med afrikanska motiv, vilket gör att vi med honom i dag har svensk litteraturs främsta skildrare av afrikanska förhållanden. Hans senaste bok i ämnet utkom nu i höst och heter Mannen på ön. Den utspelar sig i Brazzaville i dåvarande Franska Kongo sommaren 1953 och är en skildring av hur ett stycke kolonial frigörelse kan ha gestaltat sig. Boktitelns man på ön är den som får stå som symbol för hur en gnista av hopp mitt i det franska förtrycket kan starta en hel brand på savannen.

NE:s utsände fick en pratstund med Lennart Hagerfors på årets bokmässa i Göteborg. Är det en tillfällighet, löd första frågan, att en tredjedel av din samlade skönlitterära bokproduktion har Afrika, främst då Kongo, som sitt ämne?

– Jag kan ha många idéer om ämnen jag skulle vilja skriva om, men för min del blir det inget skriva av förrän jag hittar tonen. För mig skiftar därtill tonen ganska mycket från bok till bok, och det roar mig att byta såväl motivkrets som stilläge. När jag så blir sugen på ett speciellt sätt att skriva då ger sig ämnet mer eller mindre av sig självt. Blir jag exempelvis sugen på att skriva lite lättare och med en del humor blir det på ett sätt. Vill jag i stället skriva något tyngre eller på ett språk som är så nedskrapat som möjligt, så blir det på något annat vis. Det är tonen som drar till sig den historia jag vill berätta.

Lennart Hagerfors beskriver sig som en författare som vill ha gott om tid när han skriver. Han skickar sina avslutade manus på granskning till kanske tre personer för att höra deras synpunkter. Han håller bara på med en bok i taget och låter som att det är en trevlig resa så länge den pågår. Utom på slutet. Då blir han, säger han, osäker och är rädd att han inte ska få några nya idéer till sitt författande. Men än så länge har det gått bra, och han är för närvarande i färd med att skriva sin nästa bok.

Hemtam i hemlösheten

Lennart Hagerfors är född i Sverige men kom redan innan han riktigt kunde gå tillsammans med sina missionerande föräldrar till dåvarande Franska Kongo. Där blev han med några kortare perioder i Sverige kvar tills han var fjorton år. Sedan dess har han bott på olika håll i Sverige utan att ha skapat sig någon plats som han kan kalla sin verkliga hemort i livet.

– Jag har, som någon sagt, försökt göra mig hemmastadd i hemlösheten. Med stigande ålder har det gått bättre och bättre. När jag var yngre ville jag så gärna ha en plats som jag kände var min, mitt centrum i livet. Jag till och med tänkte mig att det skulle vara en plats där jag skulle bli begravd en dag. Nu har jag lite givit upp det där. Jag bor på Söder i Stockholm och trivs bra med det, men jag har inga rötter där.

Ett annat hem för Lennart Hagerfors är Kongo, det Kongo han växte upp i. Framför allt har han en hemkänsla i det afrikanska landskapet. Det är också något som ständigt återkommer i hans böcker med afrikanska motiv.

– Afrika var, för att tala med Heidenstam, den mark och de stenar där barn jag lekt. Det är förvisso en schablon, men inte mindre sann när det gäller mig. Den materia i vilken jag en gång upptäckte världen har präglat mig och sitter väldigt starkt och djupt kvar i mig.

Lennart Hagerfors beskriver sig som en periferiperson, en person, således, som trivs bäst i utkanten och som inte vill pröva sina vingar i centrum av något skeende. Sådan kan han väl ha blivit av sin rotlöshet, men det är också ett uttryck för hans erfarenheter från uppväxttiden med föräldrarna i Kongo.

– Det tog en väldig tid för mig att våga ställa mig i centrum. För att kunna vara där i dag behöver jag skådespela en del. Det tog också lång tid innan jag lärde mig att tala inför en publik. Mina föräldrar gjorde ju ingenting annat, men jag tyckte att det var för mycket förställning över deras framträdanden. Själv ville – och vill – jag i stället vara så sann som möjligt.

Afrikanskt genomslag

Vilka konkreta genomslag de ringar på vattnet som det afrikanska temat på årets bokmässa kommer att få återstår att se. Nordiska Afrikainstitutet (NAI), som stod för arrangemanget, var med rätta nöjt med sin insats. NAI:s chef Carin Norberg sade så här efter mässan: ”Mitt intryck är att det afrikanska temat fick ett kraftfullt genomslag både på bokmässan och i medierapporteringen från mässan. Många av de afrikanska författarna sade att de aldrig varit på en bättre mässa. En oväntad bieffekt är att de tycker att det har varit ett fantastiskt tillfälle att träffa varandra också. Förhoppningen är att det afrikanska temat leder till intensivare kontakter mellan svenska och afrikanska författare. En annan förhoppning är att trenden med ett ökat antal översatta titlar håller i sig.”

Ytterligare en bieffekt av mässan kan vara att intresset för de sociala och ekonomiska förhållandena i Afrika kan få en extraskjuts. Deltog på mässan gjorde bland annat Richard Dowden. Han är chef för The Royal African Society och har på nära håll följt händelseutvecklingen på olika håll i Afrika under de senaste 40 åren. I samband med mässan utkom hans läsvärda Afrika: Framtidens kontinent. I original utkom den 2008, och med det rika flödet av händelser i Afrika känns den ställvis redan aningen föråldrad.

En annan bok om Afrika som utkom i samband med mässan var den av Mai Palmberg och Carita Backström redigerade KulTur i Afrika. I den delar de båda författarna med sig av sina och andra forskares återkommande möten med afrikanska författare, bildkonstnärer, musiker, filmare, dansare och skådespelare. Mai Palmberg forskade under 15 år om afrikansk kultur på Nordiska Afrikainstitutet inom ramen för forskningsprogrammet Cultural images in and of Africa. Identitetsbegreppet stod i fokus för den forskningen, som spände över en rad kulturyttringar men som också berörde kommunikationsstudier, samhällsvetenskap och antropologi. KulTur i Afrika växte fram ur det arbetet.

Till ovanstående böcker kan med fördel läggas Martin Merediths The State of Africa: A History of 50 Years of Independence (2005). Det är en nödvändig läsning för den som vill förstå dagens utveckling i Afrika och ett bra komplement till den skönlitteratur om och från Afrika som hela tiden utkommer på olika håll i världen, inklusive Sverige.